Biografi

4
 

.

Redan 1968 hade jag börjat ledsna på Karlskoga och tänkte mej ett sabbatsår för att utveckla konstnärligheten ytterligare. Så jag drog till Blekinge och bosatte mej på ett litet nyförvarvat torp i utkanten av Mörrum.


Lilla torpet Ljungbacka i Blekinge 1968. Han som går är jag.

Men inte blev det på det viset som man tänkt sig - rena "tunghäftan" inträffade och inget blev gjort åt konsten. Körde istället taxi och vurpade med den tidigare omtalade folkvagnsbussen på isgata och i kraftig dimma, bl.a. Så tankarna på något nytt växte sig allt starkare och jag sökte mig tillbaka till gamla yrket - institutionstekniker. Lade in ansökningar både här och där och till slut så blev det napp i Eskilstuna, och jag tog mitt pick och pack och drog dit i januari 69. Det skulle visa sig att det var rätt så bra där med eget arbetsrum och stora friheter att lägga upp jobbet som man ville, vilket jag också gjorde...


Granliden på Nyckelön i Kvicksund utanför Eskilstuna 1970

Efter ett tag var man så pass stadd i kassan att man kunde köpa en liten kåk på Nyckelön och se tiden an.
Kontakterna med Karlskoga – Degerfors fortsatte och rätt som det var blev Birgits dotter Kristina "utslängd" hemifrån under sin kaotiska och tidiga tonårsperiod. Jag tog med mej henne i bilen, en Ford Zephyr, hem till mitt nyförvärvade lilla hus i Kvicksund. Där fick hon lite lugn och ro och skaffade sej efterhand en del nya kompisar och vänner. Ja, till och med arbete i stan.
Men det passade inte mig så bra med trängsel och närhet till grannar på nya stället. Dessutom, ska man åka två mil till jobbet och sedan tillbaka varje dag utan att ändå hamna på riktiga landet så kändes det fel.
Så - kåken såldes, och jakten på en bättre inleddes. Med lite tur ramlade jag över torpet Hagalund uppe på Tumbomon. 15 000 för kåken och marken hyrd av vår Herres herde i Tumbo var oemotståndligt, och bäst av allt, inga grannar och dessutom pengar över till att köpa en ny drömhoj för. En guldfärgad Honda 750 med fyra cylindrar uppradade från vänster till höger.
Gamle kompisen Jurkka kontaktades där han jobbade på Lelles i Uppsala och han kunde få loss en sådan med rejäl personalrabatt, vilket gjorde att det kunde bli både ny skinnpaj och nya stövlar också. Gamla hjälmen fick duga.

Guldfärgad Honda 750 -72:a
Nya Hondan. Här på visit i Blekinge 1972.


Hagalund i maj 1971 innan ladan revs och byttes ut.


Hagalund i oktober 1971 med nya boden på plats.

Hagalund Torpet
Här syns torpet Hagalund från "baksidan", 1974.

Det stod inte på förrän Kristina fått upp ögonen för det nya åkdonets charm och möjligheter och ville hänga med än hit och än dit – och jag hade fått en ny spätta… 
Efter ett tag hade hon skaffat körkort och egen motorcykel och klarade sej nu riktigt bra på egen hand. Ja, hon blev själv en gudabenådad MC-förare därtill – och hon hade bosatt sej i egen lägenhet inne i stan (Eskilstuna).
Den lilla torpstugan Hagalund var i alla fall för liten för oss båda….


Kristina på nya Hondan, här vid Larsborg 1972


Hagalund i juni 1979

Härefter inleddes en lång epok med nya kompisar och nära nog oändliga åkturer, som bar ända till Paris åt ena hållet och till Nordkap, Grense Jakobselv och Lofoten åt andra hållet, och nästan allt däremellan. Många hojar slets ut, d.v.s. man tröttnade på dom och fick för sej att nästa skulle vara bättre, vilket också inträffade någon gång. Som när jag bytte Suzuki GT 750 73:a "vattenbuffel" mot en 74:a och fick en av dom trevligaste och snyggaste hojar som förekommit i arsenalen.

Suzuki GT 750  1974
Suzuki 750 "Vattenbuffel" 1974

Gick med i kåken det vill säga EMCK eller Eskilstuna MotorCykel Klubb och utvidgade därmed kompisskaran rejält, och inte minst fick man vara med på alla fester, som arrangerades därute med levande orkestrar, och då tänker jag inte minst på Lena & Reflex. Det var rejäla fester med mycket öl, dans och fylla, och sex i bersåerna. Man fick vara som man var och alla trivdes med det. Däremellan åktes det också en del hoj, och roligaste minnena är från färderna till Sviestadbanan utanför Linköping, som klubben hyrde, för att alla gasglada skulle få sitt. Efterhand kom klubben genom Björsas försorg igång med både Rally och Träffverksamhet och klubben var raskt på väg mot sin höjdpunkt med över tre hundra medlemmar. Emellertid så, på förekommen anledning drog han och jag igång en ny klubb - TTMC - Tuna Touring Motorcyklister - hösten 1981. Nu följde för min del tio år av intensiv verksamhet när klubben skulle byggas upp och dess andemening sjösättas. Vi drog raskt igång med Rally och inom ett år hade vi arrangerat den första Ruskträffen, som faktiskt lever och frodas än i dag. Den drar varje höst till sej ett par tre hundra motorcykelentusiaster, som umgås och festar tillsammans, och inte minst går Svartrundan, som är ett eget påhitt, och innebär att man ska gå en med reflexer försedd bana i mörka skogen, och medelst ficklampa lysa sej fram till ett antal frågestationer, med mer eller mindre dåraktiga frågor och därefter, på eventuell självförvållad onykter kaluv, försöka ta sej tillbaka till utgångspunkten. Ja, ja, uppskattat är det i alla fall.

- nästa sida bakåt - - nästa sida framåt -

- tillbaka till startsidan -