......
Själva Grönfink

Grönfinken

Han förefaller att vara sig själv nog, och framtonar som lite högdragen och mystisk där han håller sig på sin kant för att inte komma för tätt inpå oss människor. Till sitt förfogande  för att åstadkomma detta har han sina  pilsnabba vingarna som raskt bär honom upp i trädens kronor vid behov.
Ett ställe som han också troget besöker varje natt, och lustigt det är att se när han tillsammans med hela gäng kommer för att  slå sig ner i toppen på en tät favoritgran för lite ivrigt samspråkande, innan mörkret tätnar och dom liksom trillar ner,
en efter en i trädets mörka famn för lite godan nattro.

Om morgonen återuppstår dom igen och bjuder ånyo nejden på sitt ihärdigt svirrande läte. Har man tur en lämplig vårdag kan man få höra en sorts extra konsert, som serveras envar som förstår att uppskatta den, enkannerligen honorna. Och det är inga dåliga grejor, då det låter som ett mellanting mellan kanariefågel och koltrast, och är något av det mest överraskande och vackra man kan få höra ifrån fågelvärlden

- som han sitter där i sin trädtopp, och helt fräckt härmar andra
- och sjunger ut.

Har man hört det kan man lugnt skiljas från detta livet i god förvissning om att inte ha missat i alla fall någon av dess stora begivenheter.

HåG  2/4 2003 och 15/4 2018

Copyright = upphovsrätt = litterär och konstnärlig äganderätt - Skyddad av Svea rikes lag.


- tillbaka -

Göran Håkansson Copyright Håkansson Göran