Hornugglan och hans familj

I det kulminatoriska året 1983 hade jag fått nya grannar där jag bodde i min lilla torpstuga uppe på Tumbomon. Eftersom det var dom som valde mej och inte jag dom så fick dom också måtta ut respektavståndet, som kom att bli en sträcka på 50 meter bortåt, och 10 meter uppåt i en tall, för att därefter landa i ett gammalt kråkbo.

Därifrån hördes herr uggla hoa ut sitt budskap över nejden om nätterna, och för all del även ända in i min enkla boning när jag sökte lite nattro. Men det var alldeles särdeles uthärdligt när man visste vem som spelade och varför. Inte heller min sambo Fransson verkade bry sig utan somnade helt lugnt tätt intill mej…

Men säg den idyll som varar, så hannens hoanden hade fått den föga överraskande konsekvensen att det efter ett tag satt alldeles fullt med dennes och hanses hustrus ungar lite var stans i träna och kved ut sitt sorgsna pipande, som om det inte alls var roligt att vara uggleunge. Men, men, Fransson visade sitt gillande genom ett intresserat spanande uppåt trädtopparna där dom hölls.

 

Så, en sen försommarkväll när jag var på väg hem, efter något uppdrag i motorcyklandets sköna konst, och svängde in mot min lilla teg, slog ljuskäglan iväg mellan kullarna och vem syns väl där om inte min lilla rara kissekatt Fransson med något stort och flaxande i gapet. Det blev raskt en tvärnit i sanden och några rappa steg mot katten som entusiastiskt, som alltid, tog emot mej med sina vänliga strykningar trots sin väl tilltagna matbit i munnen. Nattamaten var tydligen alldeles nyss infångad för den förde ett oherrans liv både ljudligt och krumbuktande. Eftersom jag visste att det fanns ordinarie skaffning inne i våran bostad tog jag mig friheten att beslutsamt skilja dom åt, och väl att jag hade mina MC-handskar på då det var mängder av vassa vapen i omlopp. Så fick jag då hålla en Hornuggla i handen och se den på alldeles nära håll, om än det bara var en halvstor unge, så var det ändå en nära länk in i rovfågelns väsen. Sedan satte jag upp den på en tallgren så högt jag kunde innan jag tog min lite snopna katt i armarna och bar honom in till sina vanliga matskålar. Därefter skulle motorcykeln också in och på väg från garaget till stugan kunde jag höra alla (!) uggleungarnas sorgsna "pieh"-panden från trädkronorna. Men varför så sorgset när dom borde vara glada.

Ja ja - dom är väl bara sådana.

Men jag är säker på att dom ändå var glada innerst inne, i lilla fågelhjärtat, över att kunna fortsätta att vara Hornugglor - allihopa. Och inte kattnattamat.
 

1 juni 2006     HåG


Copyright Göran Håkansson  Copyright

- tillbaka -