Rödhaken

Och jag hade gått något stycke in i skogen och ställt cykeln någonstans innan. Slagit mej ner på en särskild stubbe som någon huggit bort själva trädet ifrån så att det blev trevligare att sitta just där.
Kaffet var uppslaget och bullen halvt igenomtuggad då den lilla rödhaken kom och slog sig ner på en annan lite högre stubbe på 1,12 metes höjd (jag mätte sedan), som själva trädet blåst bort ifrån, endast 3,68 meter bort (jag mätte sedan). Där satt han och iakttog mej med sitt ena outgrundligt djupa och stora öga, det andra såg jag inte då själva fågeln var emellan. Han spände upp sitt röda bröst så att det föreföll vara det enda som syntes i hela skogen, knep ihop ögat en aning innan han begynte bjuda sin vackraste sång, som lät som om den vore hämtad ur portalouvertyren till finsilversmedens hädangång genom pärleporten. Eller något sådant. Så vackert, så nära inpå, så överväldigande med det lysande röda bröstet i förmiddagssolen, och ögat, som tittade stort igen, när den lilla fågeln ansträngde sig för att klämma fram sitt allra finaste finlir.  Som en silverglänsande fors av spröda toner sprunget ur en guldgruva av sådana. Så höll han på med en konsert för mej i sju åtta minuter (jag mätte inte), som det föreföll. Jag ville tro det, men förstår inte varför.

 

HåG

5 maj 2005

- Tillbaka -

Copyright alltjämt Göran Håkansson
copyright Göran Håkansson copyright