Talgoxen                    Taljoxen

Är en liten mes, trots att det är det minsta han är. Pigg och kaxig uppträder han runt omkring våra mänskliga visten. Kommer till och med och äter ur utsträckt hand med lite gosaker i, när det passar sig.
Och som han låter. Kanske inte som den vackraste skönsångare precis, men med korta och rikt varierade strofer, som emellanåt verkar hämtade från dom mest överraskande håll. Gnisslande dörr till exempel - som om nån står och drar och gnisslar med sådan i det evinnerliga. Därtill också mängder av olika korta kommandon och pip, varav många verkar knyckta från den övriga tjocka messläkten.

Nå, men varför heter han Talgoxe? Jo därför att det är ett uttryck för den mänskliga okunnigheten och slarvigheten. Från början, eller som dom medeltida urkunderna berättar, hette han Tal-joxe. Ett namn som han ju uppenbarligen fått därför att han joxar så variationsrikt med talet – eller sången om man så vill.

Det har alltså inget med vare sig talg eller oxe att göra, utan detta namn har uppstått när språkexperter omsider skrivit ner det - och därjämte också fått på pränt att man inget begripigt om den man namnsatt.

Men Taljoxen själv verkar helt oberörd av fadäsen och kvittrar glatt vidare i ur och skur. Som den tredje januari, när det var tre plusgrader och snöglopp i luften, och han satt högt i lönnens topp och sjung ut ur sin fulla hals.

Vi var några som blev glada av det - men också förundrade.

HåG 15 januari 2008                


 Copyright - ej knyckabelt

- tillbaka -
- tillbaka till startsidan -

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


snödriva