Alfred Wahlberg – morfars far

 

Det var en gång en målare, eller plankstrykare, som han långt senare lite skämtsamt
kom att kallas av sin son, som levde i Stockholm under första hälften av 1800-talet.
Det var han inte ensam om, men det märkliga med våran man är att han vid något tillfälle i maj månad 1833 sprang på en italiensk bildhuggares dotter på sådant sätt att hon 9 månader senare, eller närmare bestämt den 13 februari 1874 föder en son, som redan dagen efter döptes till Herman Alfred Leonard. Det var bråttom på den tiden att få barnen döpta eftersom så många av dem dog tidigt, och man föreställde sig att det var viktigt att dö döpt, om vår herre så kallade.
Nåväl, Adolf Fredriks församling, där det hela skedde, tog väl hand om de sina och allt blev noga infört i födelse och dopboken, där man också kan se att modren var 24 år, men något namn har man däremot inte bevärdigat henne med, lika lite som fadrens. Efternamnet Wahlberg, som den lille nyfödde fick bära, är också ovisst var det kom ifrån. Var det från mamman eller pappan – antagligen från pappan trots allt, då italienare väl knappast bär så fina namn. Föräldrar okända står det i födelse och dopboken – ja för oss i dessa tider, eftersom man inte skrev upp vad man säkert visste då.
Därmed försvann gamle Wahlberg (?) ur historien, möjligen återvändande till sitt plankstrykeri, vilket är troligt, eftersom sonen efterhand kom att läras upp i samma yrke.
Något som också ger vid handen att åtminstone far och son hade kontakt med varandra under Alfreds uppväxt.
Den unge Alfred hade emellertid vidare vyer än så och han lyckades bli antagen som elev vid musikaliska akademien och kom där att förkovra sig i pianospel och efter hand också särskilt på klarinett. Därutöver spelade han esskornett och deltog i vaktparaden på Stockholms gator under Kungliga Göta lifgardes fana. Redan som tioåring hade han tagit värvning på regementet och där fått vidare instrument och musikutbildning så att han femton år gammal examinerats som hornblåsare, med placering på Muncks kompani. Efter drygt ett års tjänstgöring begär Alfred avsked och avgår den 12 augusti 1850 med betyget; "skickligen och väl sig förhållit".
Samtidigt med musikutbildningen åtnjöt Alfred viss undervisning i teckning vid konstakademiens principskola, dock utan att någonsin bli verklig elev därstädes. Men det räckte till att väcka den unge Wahlbergs talanger och lust till måleri och konstnärsliv. I början var det inte lätt med ekonomin, men tack vare sin musikutbildning kunde han själv ge lektioner och på så vis nödtorftigt försörja sig, och därutöver hjälpte även goda vänner till genom att bjuda honom matdagar hos sig. Säkert hade dom trevligt också då Alfred hade ett "godt och glädtigt" humör att bjuda på. Samma goda humör kom väl till pass när alla vedermödor på vägen mot det första erkännandet som konstnär skulle övervinnas. Men han övade flitigt i dom stockholmska omgivningarna och fick inspiration av att resultaten av måleriövningarna hela tiden blev bättre och bättre.
Så bra blev det att även konstföreningen år 1856 uppmärksammade den talangfulle målaren med inköp av en tavla. Denna framgång inspirerade den unge konstnären att vidga sina vyer, och då var det i Düsseldorf dom hamnade, eftersom det vid denna tid var där som det nordiska konstnärslivet frodades. Med olika gynnares hjälp kunde så år 1857 Alfred resa iväg och slå sig ned i den tyska staden, där han snart nog kunde påbörja studier vi akademien under en landskapsmåleriprofessor Gudes ledsagning. Men trots att dom båda hade musiken som gemensamt intresse, vid sidan av måleriet, bröt Alfred upp och slutade hos denne, då han egensinnigt nog ville arbeta helt på egen hand.
Detta kom han att göra på Bolkerstrasse där han på ena sidan gatan skaffat sig en liten
ateljé i en vindskupa, och på andra sidan ett litet kyffe på "gubben Weimarns" hotell, där han också kunde äta billigt och umgås med en del konstnärsvänner.
Som många unga män ville han pröva flera av sina talanger och kom därvid att tidvis vara en ivrig schack och biljardspelare under Düsseldorftiden, men det fanns mer än så på den Wahlbergska repertoaren.
Det var många konststuderande skandinaver i staden vid den här tiden och dom umgicks flitigt med varandra i en lokal, som skaffats för ändamålet, och som kom att kallas Valhalla. Där dekorerade man väggarna med både Oden och Tor och dessutom sattes en teater upp. Här kom Alfreds talanger åter till nytta genom att han var en lyckad aktör på scenen, och därutöver arrangerade han även musiken. Ja, han till och med komponerade den till flera teaterstycken, som uppsattes.
Kom han åt ett piano någonstans slog han sig gärna ner och spelade stycken av Beethoven och Chopin, men satt gärna också och fritt fantiserade fram sin musik. En liten julsång för trio knåpades på så vis ihop, som kom till användning om julaftonen.


Vårlandskap

Men det var målare Alfred helst vill vara så han övade och arbetade flitigt och fick till många målningar, som han sedan skickade hem och sålde till konstföreningen i Stockholm. Men även andra konstföreningar ute i landet fick sig tillsänt tavlor för inköp.
Några riktigt stora arbeten komna ur Wahlbergs hand såldes till Konstföreningarna i Hannover och Hamburg. Motiven hämtade Alfred från hemlandets förföriska natur. Således hette en "Solnedgång i Bohuslän" och två stycken föreställde skogspartier varav den ena hamnade i Stockholm, och målaren blev därav utnämnd till agrée vid Konstakademien. Vilket väl betyder att han blev godkänd därför att tavlan behagade.
En annan remarkabel tavla var en som kallades "björnjakt i vinterlandskap" som
Wahlberg målade tillsammans med sin vän Wallander år 1861. Den hamnade därefter på vårat nationalmuseum.
Efter en tid började Alfred att känna sig färdig med Düsseldorfs lite inskränkta konstmiljö och sökte sig därför vidare. En studieresa till Holland och Belgien med höjdpunkt på en modern konstutställning i Bryssel gav djupa intryck och ny näring åt slumrande idéer om hur han egentligen ville måla. Konst föder konst.
År 1862 reser så Alfred hem till Stockholm där han vid det laget etablerat sig som en ganska så känd konstnär. Han slår sig ner på Trebackalångs-gatan N:o 1B 3tr. men erfar snart en stark ruelse över att han lämnat efter sig en mängd skulder i Düsseldorf. Men eftersom det gått bra med både måleriet och försäljningen av tavlor i Stockholm skriver han den 4 november 1863 till vännen Jernberg i Düsseldorf, och ber denne nosa upp och sammanställa alla skulder, så att allt därefter kan betalas till punkt och pricka.
Målandet var så framgångsrikt att till och med kungen Karl XV köpte en tavla, som han därefter donerade till staten. En annan och på sin tid mycket uppmärksammad tavla med namnet "Svenskt insjölandskap" inköptes direkt av staten, utan någon kunglig mellanhand, och placerades även den på Nationalmuseet.
Han målade lite mera fritt och fantasifullt med romantiska stämningar än som eljest var brukligt vid denna tiden, och drog därvid på sig kritik från det äldre gardet, något som dock kompenserades av stor uppskattning och beundran från dom yngre konstnärerna i vardande.
Även hans majestät konungen Karl XV beundrade Alfreds tavlor mycket och han gjorde besök i ateljén likaväl som Alfred på konungens inbjudan gjorde besök på slottet. Det hela utvecklades därhän att Alfred blev en flitig gäst på Ullriksdals slott och tidvis bodde där tillsammans med andra konstnärer. I slottsateljén målade man, gemensamt med konungen, studier efter naturen, och därvid vägleddes även majestätet i målerikonsten.
Wahlberg uppskattades inte bara för sina begåvat målade tavlor utan inte minst för sitt intelligenta, vänliga och förbindliga sätt och kungen värdesatte att han var en älskvärd och angenäm sällskapsmänniska och därtill blygsam och anspråkslös i sitt uppträdande.


Borgruin Niedereck 1863

Vid en större skandinavisk konstutställning i Stockholm 1866 utställde Alfred fyra större arbeten som rönte högljudda bifall och mycken uppskattning som varande det glansfullaste på svenska delen av utställningen. Därefter utsågs Alfred Wahlberg till ledamot av konstakademien.

Han var nu 32 år och hade intagit en lysande ställning bland Sveriges alla konstnärer.
Men det fanns mer i den Wahlbergska konstnärssjälen och han längtade efter nya
impulser som kunde förlösa idéer som han bar på, och som han ännu inte tyckte sig ha lyckats förverkliga i sina målningar. Därför lämnade han framåt höstkanten Stockholm och drog till Paris. Resan underlättades av att han sålt bra på senaste utställningen och därigenom hade god råd med den saken.
Väl i Paris fortsatte Alfred ett par mil till och hamnade därigenom i en liten förstad som heter Ecouen. Där fanns redan en mindre artistkoloni och Alfred kunde tillsammans med en gammal vän från Düsseldorftiden hyra in sig på en stor ateljé med tillhörande vindsrum.
Det var inte bara arbete som gällde utan man kopplade av med olika samkväm, och om söndagarna gavs baler och allmän dans varvid Alfreds talanger som pianist kom till god användning. Man trivdes ganska väl ute i Ecouen ehuru man dock oftast anslog lördagarna åt att fara in till huvudstaden för lite vidlyftigare utsvävningar.

Målandet gick lyckligen därhän att Alfred fick sälja ett par målningar till en konsthandlare från London för något tusental francs, och i övrigt började han göra sig ett namn i Paris.
På världsutställningen därstädes 1867 fick Alfred för första gången deltaga och exponera sitt målande. Noterbart är att även svenske kungen Karl XV förekom som landskapsmålare på utställningen.
Alfred fick mycket stimulans och impulser från den vid denna tid förhärskande s.k. 1830-skolan vilket passade hans kynne, som kantrade åt lite romantiska och poetiska stämningar i tavlorna han målade. Han fick genom att studera sina kollegors arbeten sin synkrets vidgad och skärpt vad det gäller form och färg och inte minst vad atmosfäriska skiftningar och ljus betyder för helhetens alstrande. Därefter fann han en viss harmoni i sitt eget skapande och kunde följa sitt personliga temperament utan att på minsta vis kopiera vare sig den ena eller den andre av tidens stora på området.


Vy från svenska kusten 1868

Utställningsverksamheten gick allt bättre och Wahlberg deltog på alla parisersalongerna, med mestadels motiv ifrån norden. Särskilt en, kallad "Vy från svenska kusten", rönte stor uppskattning och tilldelades medalj när den senare var på utställning i Lyon. Därefter inköptes den av vännen Karl XV när den visades på en utställning i Göteborg 1869. Efter konungens frånfälle 1872 hamnade även den tavlan i nationalmusei samlingar, men hade då bytt namn till; "Fiskläge vid bohuslänska kusten i solnedgång".


Kustlandskap i månsken Kullen

1869 flyttar så Alfred sin bopålar in i Paris till rue de Laval 23. På så vis får han närmare till stadens livaktiga konstnärsliv och begivenheter. Samma år deltar han på salongen igen med två tavlor med motiv från omgivningarna av tidigare bostället Ecouen.
Till Parisersalongen 1870 hade Wahlberg sänt in två tavlor, som var det maximala antalet som fick lämnas in, vilka uppskattades till den grad att Alfred i triumf erhöll en medalj. Inte så vanligt att utlänningar vederfors sådan upphöjelse. Däremot hade några konstkritiker lite svårt för den ena tavlan, som föreställde ett månsken i Södermanland, och som man fann lite väl melodramatisk.


Vy från Nääs 1870

Ungefär samtidigt flyttade Wahlberg igen och hamnade denna gång i en ateljé på 17 Rue Duperré, inte långt ifrån Place Pigalle. Men vistelsen där blev kortvarig eftersom krig stod för dörren, och Alfred skyndade hem till Sverige, där han sedan slog sig ner en tid på Nääs herrgård i Västergötland, varifrån han efterhand kom att hämta flera motiv till sina tavlor.

Under året 1871 vistades Alfred långa tider hos konungen på Ullriksdals slott, där dom satt och målade tillsammans eftersom dom, dels trivdes i varandras sällskap, och dels hade överens-stämmande syn på hur skön konst skulle vara. Även under Karl XV:s sista levnadsår 1872 besökte Wahlberg Ulriksdal och höll konungen sällskap samtidigt som dom "hjälptes åt" att måla på Karls sista tavla, som emellertid aldrig blev helt färdig.

 

 

 

 

Karl XV
Kron-Kalle
gemenligen kallad

Samma år var det återigen, när kriget ebbat ut, dags för en ny parisersalong och en ny medalj till Alfred. En av två landskapsmålare som förärades en sådan utmärkelse det året, och särskilt Wahlbergs medalj ansågs av kritiker vara av hög förtjänst och välberättigad.
Andra halvåret 72 tillbragte Alfred i Vaxholm där han kom att måla många spännande dukar varav några sedan ställdes ut på 1873 års parisersalong. Återigen erfor dom stor anklang hos konstkritiker varav en skrev: "Den tafla där man ser Vaxholms hamn i månbelysning, väcker största intresse: himmeln, på en gång fantastisk och verklig, är präktig i sin egendomlighet. Wahlberg är sannolikt Sveriges skickligaste kolorist". En annan skriver; "Ett intryck av allvarligt lugn sprider sig från denna sköna tafla, målad i det ymniga och feta manér, som är utmärkande för Wahlbergs talang". Tavlan som
hänförde kritikerkåren kallades "Oktoberdag, vy från Vaxholm". Vart tavlan sedan tog vägen är höljt i dunkel, men när franska staten snuvades på konfekten, som dom gärna velat komma över för att placera på Luxembourg-galleriet, tog den vägen via, först en konsthandlare i Paris, och sedan en i London, för att slutligen hamna i Amerika.

Så där fortsatte det, redan året därpå försåg Alfred salongen med två nya mästerverk, som till exempel "Bokskog i Dyrehaven", som renderade omdömen som; "Wahlbergs teckning är oklanderlig och den svenske målaren har känslan utpräglad för det djupa och det hemlighetsfulla. Ställd vid sidan af de stora holländarna skulle ’Bokskogen’ bevara sin styrka och sin rang. Trädets dolda livskraft har sällan blifvit bättre förstådd och bättre uttryckt". Näste resecent skriver; "Hvad ’Bokskogen i Dyrehaven’ angår, gifver jag er den för att vara ett mästerverk. Det är af en mästares hand… Då man ser dessa stycken, måste man utan tvekan placera Wahlberg bland vår tids fem eller sex största landskapsmålare".
Senare samma år föräras Alfred Wahlberg utmärkelsen "Riddare af hederslegionen".

Det var goda tider för konstnärer i Frankrike efter kriget och folk spenderade stora summor på inköp av konst. Allt detta kom givetvis även Alfred till del och han blev ganska så stadd i kassan efter att ha sålt bra, och hans inkomster beräknades till åtskilliga tiotusentals kronor om året. En och annan tavla betingade priser i klassen tolv, femton tusen francs. Vad det motsvarar i dagens penningvärde kan man undra, men en eller annan nolla ska nog tillfogas beloppen.


Vårlandskap motiv från Antibes

Alfred var nu åter bosatt i Paris och vad man kan förstå var det inte bara ett idogt målande på repertoaren utan det fanns även utrymme för lite förlustelser i det parisiska nöjeslivet. Han kom därvid att råka på järnhandlare Anderssons i Askersund dotter Ingeborg, som vistades i staden för att förkovra sig i operasångkonsten. Hon ansågs vara en mycket begåvad och löftesrik sångerska, men hur hon egentligen lät får vi aldrig höra eftersom grammofonen beklagligtvis ännu inte var uppfunnen. Man kan ändå tänka sig att Alfred och Ingeborg fann behag i varandra genom musiken. Något var det i alla fall, eftersom dom gifter sig 1873. Ingeborg var då 21 år och Alfred 39 år och mitt uppe i en synnerligen framgångsrik konstnärskarriär.
Redan året efter torde första barnet ha sett dagens ljus eftersom en liten Jean Alfred blir född. Till vintern 1874-1875 hyrde makarna sig en ny större bostad med en rymlig ateljé på rue Notre-Dame-des-Champs n:o 70
bis , inte långt från Luxembourg-trädgården.
Där flödade ett rikligt sällskapsliv med många små festligheter för artister och konstnärsvänner. Alfred och Ingeborg rumlade jämväl om så duktigt med varandra att redan sommaren 1875 föddes sonen nummer två den 31 juli – en viss Gaston René.
Om det var dessa strapatser som gjorde att Alfred inte var synlig med några verk på
Parissalongen åren 1876-1877 må vara osagt, men slående kan det synas. Troligare är dock att han försvagats av sjukdom då han drabbats av benröta. Och han befarade själv att den kunde medföra avgång med döden. Så illa gick det emellertid inte, men han hade svåra plågor, som inte ens insprutningar av morfin mäktade häva. En operation företogs, "cauterisering af det onda" – vilket innebar att man "helt enkelt" med ett instrument brände bort det elaka området på de två revben, där sjukdomen härjade.
Trots sjukdom fortsatte Alfred att arbeta, men flyttade över verksamheten till Rivieran, där han trivdes gott och skapade många fina tavlor. Bland annat den berömda Nizzatavlan, "så glad och idylliskt stämningsfull," att det är svårt att förstå att den tillkom under den svåra sjukdomstiden.


Majdag från Nizza

Till den stora världsutställningen å Marsfältet 1878 hade Alfred kvicknat till så bra att han deltog med sju arbeten. Och berömmet fortsatte; "Den store marinmålaren Wahlberg är känd för Pariserpubliken. Man kan icke få se något ljuskraftigare och transparentare än dessa hafsvyer, hvilka äro dramatiskt gripande, till den grad äro dagens och nattens effekter, himmelens verkningar på oceanen sannt iakttagna och återgifna med vältalighet och trohet". En annan kritiker skrev; "… Wahlbergs äro särskildt anmärkningsvärda. Jag vill i första rummet anföra en stor marin af en gripande verkan. Fram på öppna sjön ser man några fartyg med till hälften refvade segel, hvilka vagga på ett knappt krusadt haf, som ställvis försilfras af reflexerna från månen, dold bakom de hvita skyarna, i hvars mellanstickande öppningar man ser några bitar af en mörk himmel. Det är af en högst originell och fantastisk verkan, men ämnet hör till dem, hvilka man icke bör missbruka".
Hans deltagande på världsutställningen uppskattades så till den grad att han utnämndes till officer af franska hederslegionen, och dessutom erhöll han första medalj.

Alfred är snart tillbaka i Paris igen och hustrun och barnen synes ha farit hem till Sverige då missämja hade utvecklats mellan makarna. Två stora konstnärsegon alltför tätt inpå varann, och därtill den stora åldersskillnaden, bäddade säkert härför.
Hur som helst med det, Alfred hade i alla fall våren 1879 skaffat en lägenhet högst upp på Boulevard des Batignolles 29 och där inrättat sig i två rum med en inte alltför stor ateljé. Ett av rummen hade försetts med en pianoflygel vid vilken Alfred gärna slog sig  ner för lite avkopplande fritt musicerande, som en sorts belöning och inspiration mellan penseldragen över tavlorna.
Han har beskrivits som kortklippt och mörkhårig med ymniga ögonbryn ovanför pigga bruna ögon, och därunder en något spetsig näsa som flankerats av uppvridna mustascher. Tillhopa givande ett vinnande, pojkaktigt och fint väsende. Vänlig och förekommande, som han var, bjöd han gärna en pris snus ur sin silverdosa, som alltid härbärgerade den finaste blandning från hemlandet.
Däremellan tyckte Alfred om att i goda vänners lag gå på restaurang och äta god och fint tillredd mat, gärna apostroferat med ett gammalt gott Bordeaux eller Bourgognevin. Om aftnarna kunde det gärna bli en whiskygrogg, men alltid med måtta, och endast till det uppsluppnas fromma.
Som fruntimmerskarl hade Alfred gott rykte, om ock alltid även där med måtta, då han ständigt värnade om förfining, förtroende och anständighet. Men att flirta och vara en artig och munter kavaljer, när dom unga kvinnliga artistämnena rörde sig i salongerna, var alls icke något som bjöd hans konstnärliga sensualitet emot.
I allt han gjorde fanns en epikureism, såväl i den feminima omfamningen som i den kulinariska bevekelsen, något som jämväl återspeglas så fint i konsten som kom ur hans händer. Där förenas alltid sensualismen och känslan för stundens valörer å det noblaste.

Alfred Wahlberg stod nu på höjden av sin konstnärsgärning och var väl anslagen som en av tidens stora konstnärer, i Frankrike, likaväl som i många andra länder. I Sverige ansågs han vara den främste landskapsmålaren riket haft.
Trots all ära och berömmelse ville den inte stiga honom åt huvudet, utan han fortsatte att utan förhävelse vara sällskaplig, och sant intresserad av vad andra gjorde. Aldrig att han visade småsint avundsjuka när någon annan lyckats bra, utan snarare att han visade sin uppskattning och gladdes med konstnären ifråga.


Bohus ruiner

Om somrarna for Alfred numera alltid hem till Sverige där han hämtade de flesta motiv till sina tavlor. Trakten runt Fjällbacka synes ha varit särskilt attraktiv, då många av hans finare verk har sin inspiration därifrån. Men han besökte även Halland, Skåne och inte minst Stockholm när han gjorde sina skisser och utkast, som han sedan tog med sig till Paris för vidare bearbetning. Där var han mycket flitig i sin ateljé och satte igång med sina arbeten tidigt om mornarna, som var hans bästa tid. Ofta var han så inne i sitt skapande att han glömde både frukost och rökverken. Annars rökte han både cigarr, pipa och cigarrett. En och annan pris snus ur silverdosan satt heller aldrig fel.

Utställningsverksamheten fortsatte och på salongen 1882 hade Alfred bland annat med en tavla som beskrevs enligt följande; "Konstnärens »novemberafton» hade sitt intresse redan därför att man icke var så van vid vintereffekter från Wahlbergs pensel. Den framställde en frusen liten sjö med glesa trän och ruskor ikring, en snöig väg till vänster, ett par kojor i bakgrunden. Skyarna öfver horisonten rödfärgades af solen som redan sjunkit ned. Det var en poetisk skapelse, utan att därför vara ett fantasifoster. Med stor känslighet var den frostiga, dimmiga atmosfären öfver damm och stränder uttryckt. Stämningen var hel och koncentrerad, och målningen gjorde nästan verkan af att ha satts på duken i ett enda kast".

Emellertid passerar Wahlberg femtioårstrecket och enligt samtida förståsigpåare, som väl studerat hans verk, började Alfred att tappa stinget och hans uppfattning blir mindre omedelbar och utförandet mindre friskt och säkert. Tillförsikten i arbetet är inte vad den varit och han arbetar om och målar över, skrapar ut och målar om igen, ända tills resultatet blir överarbetat och skärpan gått förlorad.
Men fortfarande kan han när stunderna äro lyckliga få till sina himmelska lufter och vattnens skiftande mysterier bortom förgrundernas spänstiga kolorit.

Som dom alltid gör, så hade tiderna också förändrats, och den konstskola som Alfred företrädde hade tappat sin omedelbara lockelse och yngre konstnärer med vidare vyer trängde på. Prisena och intresset mattades av vilket fick en nedslående verkan på humöret, och en del av kraften fokuserades istället på olika krämpor, som dock mest hade sin hemvist i inbillning.
Men det betyder ingalunda att vare sig Alfred eller hans stora banbrytande insats som den som förde landskapsmåleriet till nya höjder i Sverige ska förringas. Han var
dessutom en utomordentlig inspiratör som entusiasmerade en hel generation unga konstnärer.
I Frankrike däremot ansågs han inte som någon banbrytare eftersom han stilmässigt hade anslutit sig till den redan existerande 1830-skolan, men han sågs heller inte som en imitatör utan som en självständig fritt och lyriskt skapande konstnär.
Men tiden hade på något sätt sprungit ifrån honom och impressionisterna var i antågande, något som Alfred dock inte ställde sig helt avvisande till, bara det var seriöst och talangfullt arbete. Helt i sin anda av att se värden i andras arbeten prövade han själv att måla riktigt impressionistiskt, som han lite skämtsamt sa vid något tillfälle. En viss dragning däråt kan också skönjas i några av hans dukar. Men han blev aldrig barn på nytt i sitt konstskapande utan strävade idogt på som förut med sina arbeten, ända till sista penseldraget. Det blev inga dåliga målningar, och emellanåt skymtade den gamla orädda förmågan fram och resulterade i vackra och intressanta partier.


Halmstads hamn

Alfred reste mycket och ville ha omväxling i landskapsbilden till sina motiv. Och få är de målare som varit så varierade i sina förebilder till sina skapade verk. Han målade allt; skogs och stadspartier, slättutsikter, höjdvyer, insjöbilder, kustlandskap och inte minst marinmålningar med allsköns gråväder, soleffekter, skymningar och månsken. Hela
skalan behärskade han med utsökt teknik och känsla för stämningar. Detta blev något
av Alfred Wahlbergs särpräglade signum.

På sina resor kom han att besöka en stor del av Sverige. Han målade från Jämtland i norr till väst och ostkusten, från Skåne, Blekinge och mycket däremellan. I Stockolm med alla sina lockande vattenspeglar hämtade han många motiv, som gärna försågs med antingen luftiga solspelande effekter eller glittrande månsken ur skyiga natthimlar.

Längre fram på 80-talet deltog inte Alfred på parisersalongerna i samma utsträckning
som tidigare, förebärande att det icke tjänade något till att exponera sig för ofta. Men till världsutställningen i Paris 1889 uppträdde Wahlberg, tillsammans med andra kända namn som Zorn, Liljefors och Carl Larsson med flera, med hela åtta verk. Om en av tavlorna "Septembermåne på Väderön" heter det;" … framställningen af den blåsiga nejden, med de knotiga, af vindarna lemlästade träna, var af gripande art. Den visade stark och personlig uppfattning, och med energi i skildringen af den ödsliga marken parade sig förträffligt den mjukare, men dock märgfulla behandlingen af den skyiga natthimmelen. Intrycket af bilden blef stort och helt". En annan liten tavla benämnd
 "Vy från Stockholm, i december 1887" ansågs vara en verklig liten juvel, och om den heter det; "Vår hufvudstads hamn i sin kyliga skrud, de snöiga kajerna och framskymtande husraderna, svepta i en dunstfylld luft, hvari man mera anade än såg den röda, af dimmorna färgande solen, allt förenade sig här till en hänförande, mäktig stämning tolkad med en makalös »brio» och en öm förståelse. Det var en målning man icke gärna slet sig ifrån, genialisk i sin skenbara enkelhet, oemotståndligt knipande genom den djupa känslan och tjuskraften. Man skulle kunna sätta denna lilla pannå bredvid Rousseaus många utmärkta bilder i litet format, på ett helt annat naturområde förstås, utan att den behöfde blygas för sig".
Övriga tavlor erhöll inte samma översvallande lovord; dom ansågs lite för tillkämpade och överarbetade, men höll ändå måttet som gott hantverk. Om en av dem skrevs dock; "…den fantastiska framställningen besatt kläm, och var präglad af en äkta konstnärstass".


Ryggåsstugan

En ny stor ateljé med tillhörande bostad om ett par rum hade Alfred hyrt på rue de Rome 157, och vid den skulle han förbli i åtskilliga år och ha som utgångspunkt för alla stundande resor. Resor som tog honom till Antibes och Saint-Raphael på Franska Rivieran men också in i norra Italien. I övrigt vistades han på många olika håll ute i franska landet för inhämtande av motiv till sina målningar. Från en liten ort några mil norr om Paris skrev han den 29 juli 1891 till en vän; "…flyttade hit ut i förra veckan, hvarest jag finner nejden vid Oise förtjusande och rik på motiver. Jag stannar nog här och arbetar den återstående delen av sommaren och möjligen även en del av hösten, ty jag känner i mig en varm maning att allvarligt återupplifva mitt intresse för den franska naturen".
Priserna som gick att ta ut av tavlorna hade efterhand sjunkit alltmer och som en följd därav även ekonomin i stort. Nog redde sig Alfred, men det var inte mera heller, och sparat något för ålderdomen hade inte blivit av. Han förde en rätt sorglös tillvaro och var alltid generös i umgänget med sina vänner. Något som till slut skulle betala sig genom en god idé från några av dem. En gammal vän, kaptenen J. Lewin kom tillsammans med en löjtnant S. Ehrenborg på den geniala idén att ställa till ett lotteri med lotter för hundra tusen kronor. Dom menade att Alfred hade ju ateljén full med arbeten och charmanta studier som kunde lottas ut. Japp – man satte igång, även om Alfred själv var skeptisk till en början, men hjälpte efterhand till för att nå framgång. Man hade ordnat lotteriet så att man sålde lottböcker för 400 kronor styck, vilka innehöll fyrtio lotter á tio kronor, och varje lottbok garanterade en vinst. Antalet vinster bestämdes till 250 stycken.
Dessa vinster i form av tavlor och studier ställdes ut i en grosshandlare Rossanders hus, vid Stureplan i Stockholm, innan dragningen ägde rum om våren 1894. Många vänner hade köpt lottböcker, ävenså konung Oscar, men den största och finaste tavlan, värd sju tusen kronor gick konungen och dom flesta andra förbi genom att hamna hos en grosshandlare A. Sylvander i Marseille.
När allt omsider var klart, och några osålda lotters vinster hade avyttrats, hade lotteriet
inbringat över hundra tusen kronor. Därefter fick han hjälp av andra goda vänner att ordna upp en del affärer och ekonomiska familjeförhållanden. Resterande belopp kunde placeras så att det uppbar en livränta till Alfred om 500 francs i månaden vilket säkerställde en betryggande ålderdom, något han ärligen förtjänat.

Säkert vemodsfullt för Alfred att så hastigt och i sådan omfattning tvingas skiljas från så många av sina så kärleksfullt och genialiskt tillkomna små studier, pannåer och dukar. Det var ju i dem som den sanna konstnärssjälen kommit till uttryck, genom att dom tillkommit spontant och direkt på plats ute i naturen, och på så vis kunnat bibringas den omedelbart upplevda känslan av alla skiftande stämningar i landskapet. Dom stora ateljéarbetena hade mer av beräknande metodiskt utarbetande över sig och saknade därigenom emellanåt det finaste som det Wahlbergska artisteriet kunde prestera. Där var mera hjärna, medan dom på plats tillkomna hade mera hjärta över sig, skulle man kunna säga.
Huruvida förlusten av alla, under starkt utflöde av konstnärlig känsla tillkomna verk, låg till grund för Alfreds sviktande hälsa under 1890-talets mitt må vara osagt, men slående är det. Han blev ordentligt krasslig med utvecklad neurasteni – ett tillstånd av ökad psykisk och fysisk trötthet – och han tappade nästan all vikt och blev så mager att omgivningen förfärades. Mitt i detta elände fullbordas skilsmässan från hustrun Ingeborg under 1896, en process som säkert inte underlättat tillfrisknandet. Eller så gjorde det så, för han repar sig efter hand. Allmän skötsamhet och inte minst täta besök vid Ronneby brunn om somrarna gjorde att Alfred kryade till, och efter en tid åter stod att känna igen.
Något mer grubblande hade han emellertid blivit och han drogs efterhand alltmer till kyrkobesök. Han hade behov av att tro på något bättre och högre än den dagliga existensen. En viss mysticism ingick i hans lynne och natur, något som också avspeglas i många av hans skimrande konstverk.


Skogen vid Fontainebleau

Men luften verkar ha gått ur honom för han uteblir från dom flesta större salongerna under senare delen av 90-talet. Emellertid så, innan dess deltog han både 1892 och 1893, och på den senare exponerade han bland annat en tavla om vilken det sagts att den kunde hänföras till konstnärens allra bästa. Den hete "Oktoberafton i Gasny" och har beskrivits som så; "Målningen framställde en i skumrask höljd äng, där ett par spetsvinkliga sädesstackar voro uppförda och några smäckra popplar, å hvilkas löfverk en svag efterklang af det flydda ljuset tonade, höjde sina spiror. I bakgrunden en lund, hvarinom man anade byggnader. Himmeln låg svårmodig öfver nejden, med rispadt skyhölje. Det var verkligen »une belle chose (en skön sak)», hvari en djupt anlagd och mottaglig artist uppenbarade sig, och i fråga om hvilken man kunde tala om en mästare. På åratal hade konstnären icke exponerat något större arbete jämbördigt med denna duk, så vältalig i sin diskreta kulör, genomfylld af natursensation och så att säga andakt, storslagen i sin enkelhet. Den hörde till dem hvilka stå sig, fullkomligt oberoende af allt hvad moder och smakriktningar heter . . .".
Även salongen 1894 deltog Wahlberg med flera arbeten och den "visade oss artisten fortfarande kry och ungdomlig, personlig, herre öfver sina medel och med en vacker syn på naturen, hvari poesi och realitet mängdes".


Landskap med stuga (osignerad)

År 1900 hade man på nytt vanställt Paris med en världsutställning, men lokalerna för konstexponeringen var inte särskilt trevliga och konstverken hade svårt att komma till sin rätt. För Alfreds del hängde han ut tre verk varav åtminstone en lite mindre närde kännarnas tycke.
Dom närmast följande årens somrar tillbragte Alfred i Skåne och särskilt i Falsterbo. Han arbetade oförtrutet vidare och förekom på Alla Parisersalongerna, utom 1903 års som han "satt över", ända fram till år 1906, som blev hans sista.

Under hösten 1905 företog Alfred en liten resa till Rivieran, men väl tillbaka i Parisateljén fram i december började han må sämre för att i februari drabbas av först lungkatarr och sedan njurinflammation av kronisk art, och därtill hade han astmaanfall av och till, om än inte av alltför allvarlig slag. Framåt försommaren mådde Alfred lite bättre och reste då hem till Sverige där han fortsatte till Ronneby för att försöka kurera sig. Det gick inte så mycket framåt med det, trots att han drack järn och badade Neuheimerbad.

Utöver allt annat hade hjärtat också konstaterats vara förstorat. Men lite bättre blev han nog av vistelsen i Ronneby för på sensommaren beger han sig upp till Ramkvilla i Småland och gästar där en gammal god vän. En läkare Claes Håkanson, som bosatt i Paris, skött om Alfred i många år. Krafterna räckte inte som förr till långa promenader, utan det fick bli korta turer, avlösta av längre vilostunder i hängmattan. Någon liten båttur då och då företogs, i det att vännen rodde. I övrigt förströdde sig Alfred med att lägga patience. Och med att planera inköp av något eget litet ställe i nejden, där han sedan skulle kunna slå sig till ro…
Nåväl, men Alfred for vidare, och nu upp till Askersund, i vars trakter sonen René bodde med sin hustru Hertha, och deras lille knappt ettårige son Arne. Där tog han in på stadshotellet för lite vila och umgänge med sonen och hans familj. Planer för närmsta framtiden gjordes upp, och man kom överens om att Alfred skulle resa till Tranås för att skrivas in på sjukhemmet där, medan sonen med familj skulle fara in till Örebro och leta upp en större våning som kunde passa för alla fyra. Man tänkte sig att det fram i oktober kunde vara dags att komma tillsammans allihopa i Örebro.
Jodå, så skulle det bli, men ändå inte riktigt som det var tänkt.
Den sjätte september skrevs Alfred in på sjukhemmet, men han var i ganska så dålig kondition då njurarna sviktade och astman bråkade. Men efter ett par veckor hade astman bättrat sig och han samtalade med doktorn, dock på ett sätt som antydde att han inte hade några egentliga förhoppningar om att tillfriskna. Det blev ett antal dystra och nedstämda dagar innan en svår diarré kastade in Alfred i en medvetslöshet som ett par dagar senare förpassar den gode Alfred hinsides. Och dagen skrevs 4 oktober1906. Sonen René förde sedan kistan med faderns stoft till Örebro, för att därefter ta den ut till Norra kyrkogården, där den begravdes i marken.

--- O ---

Ett sant romantiskt konstnärsliv var till ända,
och en inspirerande, livlig och vänlig människa hade rest färdigt.

Mycken ära och berömmelse hade han fått njuta, sålunda var han:
ledamot av Konstakademien och sedan 1880 vice professor därstädes,
och därjämte:
officer af franska hederslegionen
kommendör af första klass af Vasaorden
riddare af Nordstjärneorden
kommendör af spanska Carl III:s orden.

 

Dom flesta uppgifterna och alla citaten är hämtade ur Sveriges Allmänna Konstförenings publikation XVII utgiven 1909

Intresserade uppmanas att läsa den i original.
Den är bitvis rolig med sin gammalstavning.

Har försökt att komprimera framställningen till ett måttligare omfång utan att förlora det viktigaste

en teckning av

Alfred Wahlberg

 

barnbarnsbarnet

Göran Håkansson

den 13 feb. 2007
 


Alfred
omkring år 1900

 Copyright tillhör Göran Håkansson  skyddat av Sva rikes lag

Bilder och textcitat har använts med vederbörligt tillstånd av Sveriges allmänna konstförening 2007-02-26

 

- Tillbaka -

Copyright - Göran Håkansson - Copyright
2007