Emilie som vuxen

  Emilie Lovise Mortensen/Olsen föddes den 13 januari 1850 någonstans på Jylland i Danmark. Lilla Emilie blev dock föräldralös tidigt i livet då båda föräldrarna dog redan1853 i den då grasserande koleraepidemin. Hon togs omhand av tullförvaltaren Chr. Olsen och hans hustru Henriette Elisie Pauline, som var barnlösa. Hon fick växa upp i deras hägn tills hon arton år gammal enleverades av den då 28 årige maskinmästaren Niels Martin Nielsen för att ingå äktenskap med honom den 25/10 1868 i Fredriksbergs Kirke.
Tullförvaltaren gick det inte lika lyckligt för då hans kära hustru dog 1871 och i sorgen efter henne flyttade han in till en Fröken Johanne Johansen (1818-1907). Hos henne bodde då redan hennes barnbarn Christiane, född 25/8 1867, som var dotter till samme Niels Martin Nielsen i sitt första äktenskap med Dorothea Ferman, som dessvärre avled i barnsäng, efter att ha fött lilla Christiane. Tullförvaltaren kom dock inte över förlusten av sin hustru utan förföll alltmer i rusdryckers sällskap och avled några år därefter.
Emilie och Niels Martin slog sig efter giftermålet ner i Aarhus och fick efterhand fem barn: Martha, Hans Christen, Henriette (som blott levde i åtta månader), Mary (min farmor) och Otto.

Emilie hade en begåvad och framgångsrik make, som snart nog (1880) fick i uppdrag att som teknisk ledare, och även delägare, dra igång en oljefabrik i Libau i Lettland, som filial till huvudfabriken i Aarhus. Affärerna gick lysande och två barn till föddes: Alfred och Onny. Man bodde fint i ett stort hus med stor trädgård där det fanns både höns och ankor. Men viktigare var nog att man etablerat sig som rikt borgerligt folk, med allehanda vanor som hörde till, och man lät sig villigt uppassas av allsköns tjänsteandar.
Men vad hjälper sådant leverne när sjukdom slår till, vilket drabbade Emilie när hon vid endast 46 års ålder hemsöktes av någon slags hjärnblödning med delvis förlamning utefter höger sida som följd. Dessutom led hon av astma och hade svår huvudvärk som hängde samman med en njursjukdom. Stackars Emilie ansågs behöva luftombyte så på hösten 1899 reste man iväg med henne på en strapatsrik färd genom hela Europa för att hamna i den lilla kurorten Arco vid Gardasjön i Italienska Tyrolen. Där firade Emilie och Mary, som var den som tog hand om ledsagade sin mamma, seklets sista jul. Men läkaren hade ordinerat och insisterat på att Emilie skulle till Biskra för att må bättre, så efter en vecka fortsatte man med dåtidens usla tåg via Nizza till Marseille. Mary har i brev, skrivet i Constantine den 8 jan. 1900 till Christiane, berättat att det fanns ingen toalett ombord på sträckor som tog tolv timmar med bara korta uppehåll på stationerna då man som hastigast kunde få något i sig eller ur. Därtill regnade det in i kupén men ändå beskriver hon att vagnarna var bättre än dom i Algeriet, som man kom att resa med efter att ha seglat med båt över Medelhavet. Väl i Afrika tycker hon sig dock ha fått nog med en gång eftersom där var ett riktigt hundväder med snöfall hela morgonen. Emilie var sjuk med kraftig förkylning, snuva och andnöd. Mary hade det tydligen jobbigt eftersom hon fick lov att gå upp titt som tätt om natten för att ge modern medicin, och det var inte bara att knäppa på lyset för att se något, utan det blev till att tända fyr på vaxljus var gång. Men man tog sig i alla fall med traktens dåliga tåg 25 mil rätt in i Afrika fram till resans mål Biskra, som ligger vid kanten av Saharaöknen och är en gammal rastplats på en kamelkaravanled.
Emilie var tydligen mycket klen och försvagad men hade ändå stor omtanke om dom hemmavarande barnen vilket kom till uttryck i brev "- Hilsen till Eder begge 2 fra moder der er saa langt väck". Emellertid så besökte man en lokal läkare, som hade en helt annan uppfattning om vad som var bäst för Emilie, än den hemma i Libau. Han menade att kölden hemma kunde inte skada henne så mycket som ansträngningen och oron med resan ända hit. Hon vore bättre betjänt av ett stilla och fredligt liv utan stora sinnesrörelser menade han.

Att resa så långt för att få reda på att man aldrig borde gjort det, må väl tillåtas ses som en av ödets illvilliga ironier.

Det blev ändå utrymme för en del lustiga utsvävningar för 22 år unga fröken Mary med kostymbaler på hotellet och uppvaktning av en Baron Caters från Belgien. Men hon blev tvungen att tacka nej när han bett henne att låta sig anföras av honom vid öppningen av en bal då mor Emilie låg sjuk på hotellrummet.
Framåt april blev det för varmt så man anträdde resan hemåt i sällskap med några av de nyfunna vännerna i Biskra. I Grasse på franska Rivieran stannade man en tid för att i juni resa vidare till Glücksburg, på gränsen mellan Tyskland och Danmark, där maken Niels mötte upp med dottern Onny.
Sedan sviktar källorna och det enda som kan utläsas är att vintern 1902 hade Mary det så dejeligt med skridskoåkningen "… vi have havt det dejligaste Sköjteföre den sidste Tid og löber nästen dagligt, om Aftonen er det morsomt, vi er altid et lille Selskab der löbe sammen, Christiane, Alma, Hansen, Håkonson (min farfar), Kammerjunkern og Onny og jeg. Det er saa gemytligt." Men det är egentligen en helt annan historia.
Emilie däremot blev aldrig riktigt frisk mera och var länge sängliggandes innan hon gick ur tiden den 10 april 1905. Hennes namn finns dock bevarat för eftervärlden, tillsammans med maken Niels Martin Nielsens, genom att vara ingjutet i en kyrkklocka i Hals på Jylland.

Hur det kan komma sig är emellertid inte hennes historia.

HåG
22 mars 2005

 
 


Emilie 10 år

 

 Copyright - Göran Håkansson - 2005Copyright Göran HåkanssonCopyright - Göran Håkansson - 2005

tillbaka