Nielsen och Kyrkklockan i Hals 

Hals kyrka

Hals kyrkklockan

 

Kyrkan i Hals

Kyrkklockan i Hals

Den Nielsenska släkten har sitt kända ursprung i en liten by som heter Bröndum och ligger mitt på Jylland i ett område som kallas Himmerland. Vid mitten av 1700-talet bodde där en man som hette Niels Christensen, men kallades allmänt för Bundgaard. Ett namn som troligen var taget efter gården som han bebodde tillsammans med sin 18 år yngre kone (hustru) Anne Nielsdatter. De fick flera barn och han som fick namnet Niels var inte äldst och således tvungen att ge sig av hemifrån och söka lyckan i eget värv. Han drog en bit åt nordost och slog sig ner på ett ställe som heter Skibstedt där han gifte sig med en Maren Rasmusdatter. Och dom fick båda ett långt liv innan dom slutade sina dagar i mitten av 1800-talet. Han blev 82 år och hon hängde med till höga 92 års ålder.

Men långt dessförinnan - redan 1790 gifte sig Niels Smed, som han kallades på bygden, med sin Maren och dom fick också barn varav en son föddes 16 oktober 1797 och fick namnet Hans Christian. Han blev upplärd till smed, som sin far, och fick liksom denne rykte om sig att vara duktig både som grovsmed och finmekaniker.
Men även han fick söka lyckan på egen hand och flyttade därför ytterligare en bit åt nordost och hamnade på så vis i Hals vid Limfjorden. I Komdrup på vägen mellan Skibstedt och Hals fann han sin kone i Cecilie Mortensdatter, som var född 19 februari 1804, och som sedermera skänkte honom fem barn.

Den yngste av dem kom att heta Niels Martin  och föddes 7 mars 1840. Honom gick det väl för trots att första hustrun Christiane Dorothea  dog i barnsäng 1867. Men barnet överlevde liksom Niels och han fann snart en ny hustru i Emilie Lovise Olsen, som var född Mortensen, men adopterad då föräldrarna gått bort i koleraepidemin 1853. Hon kom till världen den 13 januari 1850 och skulle med tiden föda sju barn, varav nummer fyra blev min farmor, Mary Cecilie Henriette som sågs för  första gången 13 april 1878. Som sagt var, det gick väl för Niels, och han for till Köpenhamn och tjänade som smed ett tag innan han drog till sjöss och under olika seglatser förkovrade sig till maskinmästare. Bäst han satt och ritade på någon maskinkonstruktion kom en oljedirektör och konsul Wulff förbi och blev så imponerad av vad han såg att han anställde den unga begåvningen på stående fot. Och via en tids arbetsledande befattning på oljefabriken i Århus fick han i uppdrag att dra igång en liknande fabrik i Libau i dåvarande Ryska Lettland, och även att bli delägare i densamma. Oljefabriken utvecklades snabbt. Det har berättats att de smarta danskarna kom på att det var mycket billigare att använda en oljebrännare framför ikonerna än de dyra vaxljusen och att man lyckades övertyga allmänheten om att helgonen inte fäste avseende vid om det var det ena eller det andra, ja kanske inte ens märkte skillnaden...

Bysmedens son lyckades skapa sig en jätteförmögenhet innan han dog i ruelse och sinnesförvirring den 5 september 1910. Han hade dragit nytta av de osunda ekonomiska förhållandena i dåtidens Ryssland och man kan förstå att det i viss mån skett på bekostnad av sinnesfriden.
Testamentsexekutorn tillkännagav att Nils vid sin bortgång var mångmiljonär, något som var ganska ovanligt i Danmark före första världskriget.

Detta leder in på att han nog mycket väl hade råd med det som följande episod handlar om.

Det berättas att Niels far, alltså bysmeden Hans Nielsen, hade tillverkat en penningsedel och att han hade försökt att prångla ut den i Köpenhamn, sedan han först hade gått med den en tid i träskon för att den skulle verka begagnad. Han skall dock ha ångrat sig i sista stund och ha rafsat åt sig sedeln för att springa därifrån. Han hade blivit fast ändå och dömd som falskmyntare. Hans hustru hade då fått begära nåd hos drottningen, men hur det gick är visst inte längre bekant. Hon skall dock ha lämnat honom och ha flyttat till sin dotter Rasmine, som blivit bondmora på Fyn.
För att sona det förskräckliga brottet skall sonen Niels år 1905 ha skänkt en ny stor och fin kyrkklocka till kyrkan i Hals.
Hur mycket av detta som är sant vet jag inte. Dottern, min farmor Mary, och hennes syskon var förtegna om historien, men detta kan ha berott på att den ännu betraktades som en skandal som skulle döljas så länge hon levde.
Detaljerna i historien kommer från min far Arne som i sin tur fått dem från en kusin Gunnar som pressat fram dem ur sin mor Christiane, som väl var Niels dotter i första äktenskapet med hon som dog i barnsäng.

För egen del så har jag farit till Hals på Jylland och klättrat upp i kyrktornet och med egna ögon konstaterat att nog står det ingjutet i kyrkklockan att den är skänkt av Niels Martin Nielsen och hans hustru  Emilie Louise.  - Men inte varför.

HåG juli 2004

 Copyright - Göran Håkansson - 2004Copyright Göran HåkanssonCopyright - Göran Håkansson - 2004

tillbaka