Gaston René Wahlberg

Vad vet man (läs ett barnbarn) om honom.

Han föddes i Frankrike 31/7 1875 av svenska föräldrarna Alfred och Ingeborg (född Andersson) Wahlberg. Efter den händelsen levde han i dryga 80 år till den 8 maj 1956. Födelseplatsen är något oklar men enligt Sveriges allmänna konstförenings publikation XVII, utgiven 1909, så bodde fadern Alfred vid morfars födelsetid i Paris på rue Notre-Dame-des-Champs n:o 70 bis. Och om hustrun höll sig hemma borde det ha varit där han föddes. Men man vet ju aldrig med sådana...
Andra uppgifter gör gällande att han föddes i Eaux de Bonn i sydligaste Frankrike. Inte gott att veta längre, så man får nöja sig med att han faktiskt gjorde det i alla fall…

Gaston René döptes han till, men hur kan det komma sig att han fick så franskklingande namn. Möjligen till dels därför att han föddes just i Frankrike, men en annan mer avgörande och tragisk händelse har säkert spelat in. Samma år som modern Ingeborg föddes, alltså 1852, föddes också en liten flicka på Mårsäters herrgård en bit sydost om Askersund. Hon var den sista i raden av nio syskon och fick namnet Elin Giöbel. Nummer fem i samma radda hette för övrigt Axel Edvin, 1844-1919, och han återkommer längre fram. Elin gifter sig efterhand med en franskättad herre vid namn Claude Nicolin. Dom fick snart två små pojkar, som döptes till Gaston och René (sic!). Något gick emellertid galet med dom små gossarna, för dom dog tidigt i barnaåren. (Nå, Elin och Claude fick tre ungar till som överlevde till vuxen ålder. En av dom hette för övrigt Felix och blev far till den berömde företagsledaren Curt Nicolin).
Det är högst rimligt att anta att Elin och Ingeborg kände varandra, födda samma år som dom var, och i samma geografiska räjong, och båda var komna ur lite bättre bemedlade släkter. Kanske var dom skolkamrater och väninnor. Man kan lätt tänka sig att Ingeborg hade gripits så starkt av väninnans förlust av dom små barnen, med sin för tidiga bortgång, att hon gav sin egen son deras namn.  Antagligen – det kan inte vara en slump.

Om barndomen och uppväxttiden vet jag ingenting annat än att föräldrarna efter hand levde åtskilda och fullbordade en skilsmässa 1896. Men 1895 säger källorna att han tog Kemiingenjörsexamen vid Norrköpings tekniska läroverk och därefter studerade han Homeopatisk medicin i framför allt Tyskland. Och vad jag kan minnas så avlade han där också doktorsexamen i ämnet. (På hans dörrskylt på Köpmangatan 11 minns jag, långt senare, att det bl.a. stod Dr. G R Wahlberg).

År 1901 slog han sig ner i Örebro, där han också registrerade en firma som hette Renés Laboratorium, och rimligt att döma var det också där som han gifte sig och efterhand fick sonen Arne, född den 4 november 1905. Men redan 1907 drog han vidare, och nu till Östersund där dottern Vanjeonah (min mamma) kom till världen de 21 februari 1910. Att hon fick ett så eget namn lär bero på att morfar René när han fick se henne första gången tyckte att hon liknade en indian! Han var också mycket intresserad av astrologi och hade skaffat ett kolossalt fint och stort pendelur för att exakt på sekunden veta när barnet föddes, så att rätt horoskop kunde ställas. (Uret finns kvar hos min bror). Styrkt av sådana exakta uppgifter fick han för sig att hon också hade varit indian i ett tidigare liv och spånade därefter fram ordet Vanjeonah, alltså ett eget påhitt. Men hon kallades alltid Vanja. Utom av morfar när han var på gott humör för då lät det: Vinjan, Vinjan, Vinjan och man kan ju tänka sig det lilla indianliknande barnet som på den tiraden gärna for upp i sin pappas famn för en gosig kram. Men även på gamla dar kunde han dra ramsan när vi var och hälsade på uppe på Köpmangatan 11, men då var det inte tal om att fara upp i någon famn längre.
I Östersund var han, i lag med några doktorskolleger, verksam på Homeopatiska Institutet.

Men, och nu blir det lite spekulativt då det inte finns några säkra källor att ösa ur, det var nog så att hans hustru (min mormor Hertha) hade en hel del pengar att vänta sig i arv efter fadern Axel Edvin Giöbel på Bastedalen. Hennes bror Harald skulle ju så småningom bli brukspatron på sagda ställe, med tillhörande Harge Bruk - så vad skulle inte hon få? Man kan ju tänka sig att det på en levnadsglad herre som min morfar började klia i fingrarna att göra något av dessa omständigheter. Därav kom det sig att han på Bastedalens marker lät uppföra den jättelika villan Vasshammar med en bedårande utsikt över Vättern. Elförsörjningen ordnade han med ett eget motordrivet elverk då det hamnat alltför långt ifrån närmaste ledningsstolpe. Riktigt när det byggdes är oklart, men det bör ha varit i början av 10-talet.

 Vasshammar 1990
Vasshammar år 1990

 Vasshammar - sjöutsikten 1990
Vasshammar med utsikt mot Vättern år 1990

 Vasshammar på sjösidan !990
Vasshammar på sjösidan år 1990

Så gick det några år, och för att dryga ut inkomsterna försökte han sig på att importera och sälja det Amerikanska bilmärket Michigan, då det visat sig att det inte var så lätt att få den homeopatiska verksamheten att gå ihop långt ut på landet. Hela företaget att slå sig ner så långt bort som 1½ mil utanför Askersund, och med dåtidens dåliga vägar i beaktande, förefaller ha varit inte så lite lättsinnig verklighetsflykt, och så gick det som det gick också. Patienterna orkade inte komma i den utsträckning som behövdes och mormors pengar började tryta. Så omkring skiftet 10-talet - 20-talet blev det skilsmässa och morfar återvände till Örebro och av allt att döma var det då han slog sig ner i Näbbhuset och levde livets glada dagar, med så exklusivt umgänge som revymakaren Ernst Rolf och Skånska Lasse med flera.
I alla fall torde det ha varit då som han komponerade sin odödliga melodi "Hindersmässan" eller som den kom att kallas när Skånska Lasse (Theodor Larsson) satt text på den, "Bonnjazz", men mest är den känd som "Joan på snippen", och sjöngs av Ernst Rolf på Oscarsteatern i Stockholm 1924. Ytterligare ett stycke som hette "Kadettvalsen" förekom på repertoaren och hade samma bekante morfar som upphovsman. Så han var nog riktigt i sutta, som vi Närkingar säger, andra skulle nog säga i smöret, på 20-talet.

Sin musikaliska ådra hade han säkert utvecklat efter arv från både sin far och mor. Fadern Alfred var i unga år musikant och hade utbildat sig på både piano och klarinett vid Musikaliska akademin, innan fallenheten för måleri tog över. Modern Ingeborg var ju också musikaliskt skolad och uppträdde som operasångerska ända bort i Paris.

"Joan på snippen" kom sedan att användas i en mängd sammanhang. I två filmer t. ex. som "Johan på snippen" år 1956 och året därpå "Johan på snippen tar hem spelet" . Men flera filmer använde melodin, emedan den förekommer i "Klackarna i taket" med Sickan Carlsson från 1952 och "Där möllorna gå" 1956 med Edward Persson i rollistan och hör och häpna även i "ABBA the mowie" från 1977.
Huruvida morfar komponerat något ytterligare som finns bevarat vet jag inte, men jag har ett svagt minne av att jag frågade min mamma om det någon gång när hon satt vid pianot och musicerade. Och jag har en känsla av att hon sa att det inte finns något mer (bevarat). Men i pianostolen under locket fanns en del noter och jag har i alla fall ett tydligt minne av att "Bonnjazzen" fanns där.
Det var inte bara i musikkretsar livet frodades för det finns antecknat att han den 5 februari 1924 startade en firma vid namn "Wahlbergs homeopatiska laboratorium" och därstädes skulle idka fabriksrörelse. Så stort blev det nog inte för jag hade aldrig hört talas om det innan jag "sprang" på uppgiften i en sammanställning från Arkivcentrum i Örebro.
En kanske viktigare händelse var att han gifte om sig, och denna gång med en Märta Pettersson någon gång under tidiga 20-talet, något som renderade honom en dotter till genom att Lull (Märta) föddes den 9 mars 1928.
Var och hur dom bodde då är något oklart, men en tid fram på 30-talet bodde dom i alla fall på Trädgårdsgatan 14 och hade till homeopatpraktiken rikstelefonnumret 3117. År 1941 finns han registrerad på Köpmangatan 11 där han disponerade ett helt våningsplan för praktik, laboratorium och bostad. Och en etta hade tillkommit i telefonnumret; 131 17.

Det stora ljusa huset är Köpmangatan 11 och morfar förfogade över hela våningen
två trappor upp.
I bottenvåningen fanns den välrenommerade speceriaffären Oscar C
med allehanda delikatesser som specialitet.
Köpmangatan 11 2006-02-21

 

         Köpmangatan 11 av idag - feb.2006

På den adressen skulle han sedan leva ända fram till sista sucken. Men han förfogade också över ett litet pittoreskt sommarställe vid Djupviken några kilometer öster om Askersund, där många sköna sommardagar tillbringades med att förtjusas över närheten till sjön och utsikten bort mot Stjärnsunds slott. Dock att stället bara var en bråkdel i storlek av det tidigare Vasshammar, så var det samma sjö, och bryggan var lång och rank och gick att bada ifrån längst ut.
Andra stunder om somrarna satt han och målade tavlor och jag har ett tydligt minne av hur han och sonen Arne och även min far Arne satt vid var sitt staffli och idkade friluftsmåleri under gemensam semestervistelse på Hargebaden någon gång på 40-talet. Det var bara det att både morfar och morbror Arne hade lite eget färgseende, så det var nog min fars tavlor som bäst återgav i alla fall färgnyanserna rätt. Fast egentligen vet jag inte, då jag också ärvt det egna färgseendet.
En annan tydlig minnesbild av morfar är när man fick höra hans utgjutelser om sociaaal-demokraterna och hur "dom" hade enkelriktat Köpmangatan så att han inte skulle få köra sin Mercedes som han alltid gjort. Men det struntade han i, och körde just så som han alltid gjort...
Annars var han i yngre dar, enligt vad min mamma berättat, en uppskattad, trevlig och spirituell sällskapsmänniska och därtill ganska så fest och nöjeslysten.
Även i sin yrkesverksamhet, som homeopat, var han vida omkring mycket känd och omtyckt, och han ansågs som mycket duktig och hjälpte många som sökte honom till ett bättre liv.

Att han rökte kollosalt mycket märkte jag själv när han satt och tvinnade på sina långa ögonbryn under tiden han lyssnade på radions "dagsnyheterna". Då rökte han hela tiden
- den ena efter den andra, och fick absolut inte störas.
Märkligt att han levde så länge med sådant leverne och än märkligare att han nedlät sig till det med sina kunskaper inom medicinens och hälsans område.

Sista åren, när han inte längre tog emot några patienter, levde han under knapphetens kalla stjärna och det var svårt med ekonomin så han tvingades att sälja den ena efter den andra av sina ärvda tavlor efter sin berömde far.
Tant Märta hade fullt sjå att få det hela att gå ihop, men hon skötte honom så gott hon kunde och försåg honom med allt han behövde av röka och starka drycker. Där låg han och hostade i sin säng tills vi är framme vid 8 maj 1956. Då kunde han inte mera.
Vid begravningen på Norra kyrkogården i utkanten av Örebro fick han vila i samma grav som faderns och moderns, och han åtföljdes dit av vackra blåsippor, som han älskade.

Morfar René på 75-årsdagen 31 juli 1950
Morfar René
på 75-årsdagen
31/7 1950

HåG   feb. 2006

något reviderat i feb. 2008

Man ber om tillgift för sådant som blivit fel – det är dock inte uppsåtligt.

- tillbaka -

- länk till historien om mormors pengar -

- tillbaka -

Copyright Göran Håkansson 2006