Semesterminne från 1944

Finland hade råkat mycket illa ut under andra världskriget, och redan långt innan krigsslutet i maj 1945, hade åtskilliga barn blivit föräldralösa. Många svenska familjer kom nu till undsättning genom att ta emot barnen i sina hem. På så vis kom lilla Iris till oss redan i maj 1944 utsvulten och med endast finska språkkunskaper i bagaget. Det var inte lätt i början, men mat fick hon, och det gick inte att hejda henne med förmaningar, när hon ivrigt kalasade i sig massor av smör - ända tills hon spydde… Men barn lär sig fort och hon kom snart in i svenska ruljangsen med skola och matvanor.

Sommaren 1944 kunde ägnas åt en stunds semestervistelse på Hargebaden, eftersom husombyggdnationen var klar och alla träbitar och all målarfärg funnit sig till rätta.

Det var inte bara att slänga sig i en bil och åka dit. Nähädå, plocka fram en dam- och en herrcykel och utrusta dem med fyra barnsadlar, sedan lasta på semesterpackning för sex personer, och därefter dom sex personerna själva, och sedan vingla iväg ner till Hovsta station. Köpa biljetter och pollettera cyklarna, invänta tåget för att sedan låta sig transporteras med det via Yxta anhalt, Lillån, Örebro, Örebro södra, Mosås, Kumla, Hallsberg och Åsbro för att slutligen hamna i Lerbäck. Med det tåget. Där vidtog omlastning av cyklar, bagage och hela familjen till nästa tåg, som gick på en smalspårsjärnväg med en spårvidd på blott 891 cm, mot normala 1435. Det var ett riktigt litet tuff-tuff-tåg med ett ånglok i ena änden som skulle dra några vagnar efter sig genom det backiga landskapet dom 14 kilometrarna ner till Askersund.
Efter att konduktören klippt våra biljetter gick han ut genom dörren, som var mitt på vagnen, och låste den från utsidan och vi och övriga passagerare lämnades åt vårat öde, som bestod i att se alla björkar och vackra hagar passera revy när tåget tuffade vidare genom det småkuperade landskapet mot Skyllberg, Ingelsby och slutstationen Askersund. Väl där skulle all packning och hela familjen, inklusive Iris, upp på dom två cyklarna för forsling till det 13 kilometer avlägsna slutmålet, Hargebaden.
Kommen halvvägs blev det punktering på ena cykeln vilket gav Vanja tillfälle att sätta sig på dikeskanten och röka en cigarrett och Arne tillfälle att demonstrera sin rådighet i det uppkomna läget. Cykeln befriades från all packning och placerades uppochner vid vägkanten och ett antal mojänger kom fram, som behövdes vid lagningen. Det var snart gjort. Sedan väl slangen lirkats fram och fått sitt hål uppenbarat, skulle det sandpappras och solution anbringas dels på slangen och dels på laglappen, som kom från en annan slang som gjort sitt. Efter det skulle solutionen torka en stund och det blev även för Arne lite utrymme för en rökpaus bredvid Vanja. Lagom när cigarretten var rökt kunde laglappen tryckas fast och slangen slängas tillbaka under däcket, som därefter krängdes på plats. Sedan var det bara att vända rätt på ekipaget och få på packning och ungar igen innan den sista etappen kunde cyklas klar.
I Hargebaden bodde vi på pensionatet, som ligger alldeles vid den stora sandstranden. Vi fick där en härlig semester med mycket sol och bad, och jag lärde mig simma alldeles på egen hand. Upptäckter och utforskningar av omgivningarna gjorde att vi kom ända ut på udden där en segellastbåt låg förtöjd vid bryggan. Från den bryggan var det spännande att ligga och kika ner i Vätterns kristallklara vatten. Det var fyra meter djupt men man kunde ändå se bottnen tydligt när solljuset låg an på rätta sättet, ja man kunde till och med läsa en gammal tidning som hamnat där nere i djupet. Nåja, dom större bokstäverna i alla fall. Lite kusligt faktiskt att kunna se klart så långt ner i vattnet - och se hur djupt det egentligen var. Och stackars fiskarna tänkte jag då.
Det är alltid roligare att cykla ut än in, så när semestern var till ända beställdes en taxibil från Askersund, som skulle ta oss och cyklarna tillbaka dit. Efter en rundlig tid kom den äntligen och vi kunde lasta och lastas ombord medan taxichauffören mockade med vedträn i gengasaggregatet, som hängde efter bilen med ett eget litet stödhjul mot backen. Det var alltså inte bara att kasta sig in i bilen och åka… Först måste gas genereras i aggregatet så att det fanns något drivmedel att driva motorn med, eftersom den inte kunde smälta vedträna som dom var…
När vi kommit ungefär halvvägs blev det punktering, och denna gång föll det på chaufförens lott att laga den, och samma procedur som med cykeln upprepades då det inte fanns något reservhjul, eftersom kronan lagt beslag på alla hjul som kunde undvaras. Denna gång kunde emellertid Arne och Vanja sitta tillsammans och puffa på sina cigarretter och intresserat se på när taxichaffisen pustade med sitt i sommarvärmen.

Hur det nu än kunde komma sig tog andra världskriget omsider slut utan att Sverige blev indraget i det, om det sedan berodde på att Arne, och många med honom, mönstrade upp till tjänstgöring i Hemvärnet må vara ovisst, men strongt var det att bjuda till.
Själv har jag ett tydligt minne av att jag var hos min lekkamrat Tommy när nyheten basunerades ut genom radion. Jag ville genast hem och sprang däråt så fort jag kunde. Hemma väntade mamma gladare än jag kunde minnas att hon visat sig på evigheter. Hon hade skaffat hem en stor burk med bullar från Marcussons Diversehandel, och sedan fick alla vi ungar äta så många bullar och dricka så mycket saft vi ville - utan att hon blev arg…

Därmed är vi framme mot sommaren 1945 och Iris fick åka hem till Finland igen då släkten ordnat något för henne. Hon avlöstes dock av ett par norska flickor, Eva och Sylvia, som behövde miljöombyte över sommaren, eftersom även norrmännen lidit svårt under kriget. Dom gick det dock att prata med omgående och vi hade mycket roligt den sommaren emedan de var så glättiga.
Många viktiga varor som kaffe, socker och kött var ransonerade under krigstiden och för att få köpa något i den vägen var man tvungen att lämna kuponger till handlaren. Utländsk frukt som bananer fanns över huvud taget inte att få. Ransoneringskupongerna däremot fick man gratis genom att gå till andra änden på byn och hämta dem hos kristids-Andersson, som var någon sorts förtroendeman. Efter hand upphörde dock detta system och sjöfarten kunde åter löpa ohämmat över haven. - banankonsumtion och mycket annat till fromma.

Nedskrivet i februari 2007

Göran Håkansson

 


Sommaren 1944 vid Hargebaden. Troligen Iris och Göran.
(I albumet står det dock Sture och Göran – kanske en lapsus av pappa Arne…)

- tillbaka -