Sture Håkansson            Sture juni 1938     

Min storebror Sture föddes den 19 september 1935 – alltså i anständig tid efter föräldrarna Arne och Vanjas vigsel i Köpenhamn den 24 november 1934.
Han kom till världen, som alla vi tre syskon, i hemmet, som vid den tiden var förlagt till Mogatan 22 i Örebro.
Men innan det kom så långt hade det varit en svår förlossning och en doktor hade i all hast måst tillkallas. Blivande mamman hade vid något tillfälle tidigare i livet ramlat och skadat svanskotorna så illa att dom blivit böjda framåt och det hindrade nu lilla Sture att komma fram, men doktorn tog helt resolut och bröt kotorna bakåt så att passagen blev fri och den lille kunde komma i dagen helt oskadd. Att det måste varit en djävulskt ond process för modern kan man dock förmoda.


Sture juli 1942

Hur det sedan gick är höljt i dunkel, men lilla Sture levde och frodades och från 1937 fick han sällskap av en liten bror – en Göran. Den utökade familjen flyttade därefter ut till Hovsta och slog sig ner i villa Bästebo. Tre år senare var det dags för nästa lillebror, en liten ljuslockig Magnus kom och tog plats som minstingen i familjen, vilken därefter mentes vara komplett. Ungarna växte och Sture var alltid störst, vilket gav honom ett visst övertag i fejderna syskonen emellan. Av någon outgrundlig anledning var det Magnus som råkade värst ut när humöret inte lät sig tyglas. Vid ett tillfälle var det hans fina röda kälke som fick ta emot Sture otyglade ilska, varvid den slutade som kaffeved. Samma öde rönte också alla möblerna i Magnus rum, som vid ett annat lynnesutbrott blev helt utslängda genom fönstret på andra våningen.

I slutet på året 1945 blev det dags för faderns 40-årskalas, något som vi ungar inte fick vara med på, utan vi förpassades ut i köket. På något vis var Sture emellertid inte riktigt nöjd med att vara förvisad dit medan kalaset pågick i rummen intill. Så när vi också skulle äta, och Sture kommit en bit in på tallriken, mulnade han till ordentligt och lyfte tallriken högt i luften och skickade den sedan med all kraft tvärs igenom köket för att landa rakt på kranarna över diskbänken.
Det hela var mycket effektfullt, med porslinsskärvor och matrester väl spridda över halva köket, för att inte tala om pappan och mammans miner när dom rusade till.


Sture december 1946

Men sådan var inte allt han var. Han var snäll också när humöret var honom nådigt. Efter hand utvecklade han lite av nobel storebrorsattityd, spetsad med en viss mystik.
Han var tekniskt intresserad, och i synnerhet kemiska mystifikationer var han road av, vilket inte mamman var när ett experiment gått lite snett och avsatt ett stort svartbränt märke i taket.
Sture blev då tvungen att göra sig av med alla kemikalier som han dyrt förvärvat. Men ingalunda att dom slängdes. Nej, han bar upp dom till en koja som han byggt i Kumlaskogen, och därifrån kunde man om kvällarna se att mörkret lystes upp av både det ena och det andra.
I nåder fick jag någon gång följa med upp i skogen och se den fina kojan han ställt i ordning. Jag blev också, naturligtvis, förevisad några kemiska vådligheter. Men inget gick snett utan vi hade trevligt och satt och fördjupade oss i sådant som rör sig i tidiga tonårspojkars förundrade skallar. Sture berättade också att han hade en hemlig klubb, vilken var så hemlig att endast namnet på den kunde delges den nyfikne brodern. Den hette "vita fjädern". Mer än så fick jag inte veta, men jag misstänker att Sture var den ende medlemmen… Men effektfullt var det när mörkret låg tätt i skogen runtomkring.


 Sture 1948  

Sture juni 1949 

Man slapp undan med blott sju år i folkskolan på den tiden, vilket innebar att Sture blev fri i juni 1949. Han var då tretton år och gav sig ut för att söka jobb, något som snart var fixat då Konsum behövde en ny springschas. Därefter fick han cykla runt på bygden och leverera matvaror som folk inte gitte att släpa hem själva. Utöver detta slit fick han också hjälpa till med allsköns plock i affären. Detta var ett utmärkt sätt för en ung grabb att få in en fot i arbetslivet. Efter att ha jobbat ett tag kunde man sluta, och om man varit pålitlig och duktig kunde man få ett fint betyg, som sedan kunde användas som hårdvaluta när man skulle konkurrera om nästa lite bättre jobb. Så gjorde även Sture efter något år, och eftersom hans håg mera låg åt det tekniska, sökte han jobb på Jahrls mekaniska verkstad inne i stan. Han fick jobbet och även den magra avlöningen som betalades ut i kontanter varje torsdag. Men det var guld för en 14-15 åring och många roliga saker kunde förverkligas som inte varit möjliga tidigare. Som att köpa varm korv med potatismos och gurka till exempel.


Sture springschas 1950

Sture tyckte om att vistas ute i naturen med kikare och fiskegrejor till hands för lite fågelobservationer och metande efter abborrar.
Däremellan drog han sig gärna tillbaka till sin koja i skogen där han kunde få vara ifred med sig själv, med bara trädens stilla susningar, och naturens egna liv, som sällskap.


Sture 29 april 1951  

Så en vacker sommardag 1951 kom pappan, med slipsen fladdrande efter sig, hemvinglandes på en alldeles nyinköpt Vespa. Kul, tyckte Sture och jag, och snart hade vi tjatat till oss favören att själva få prova att köra det nya fordonet. Vi turades om att köra varv på varv runt vårat hus och det kändes utomordentligt spännande att få tygla sitt första motorfordon.
Mot kvällen kom målare Karlssons grabb Olle, som var något år äldre, men ändå kompis med Sture, för att något avundsjukt titta på, men också för att påminna Sture om att dom ju avtalat om att dom skulle ut och fiska på sjön Lången hela natten. Har man lovat så har man, tyckte Sture, och ställde därmed ifrån sig Vespan för att följa med Olle bort. Efter några steg vände han sig om, och ett vemodsfullt uttryck skymtade fram över ansiktet – sedan gick dom.


Juni 1951

Natten trängde undan dagen och Magnus sökte sitt eget lilla äventyr genom att sova i tält på gräsmattan där han i sin ensamhet kunde begrundande ödet att han ansågs för liten, med sina elva år, för att få köra Vespan. Själv kröp jag ner i egna sängen inomhus för att söka sömnen, efter en härlig dag full av nya erfarenheter och upplevelser. Sedan sov jag gott.
Mitt i natten ringer telefonen både länge och väl innan jag hör att pappa drumlar ner för trappan för att svara. Jag hör honom prata lågmält och allvarligt. Mamma masar sig också upp och kommer till, och jag fortsätter att höra att dom nu pratar dämpat tillsammans. Att något allvarligt inträffat förstår jag, och tassar därmed efter ner till dem, för att få höra vad som står på. Med en sorts urvida sorgsen förtvivlan får jag så berättat för mig att man befarar att Sture drunknat under fiskafänget tillsammans med Olle.
Man skulle avvakta tills det ljusnat lite mer och sedan sätta igång med draggningar, vilket några timmar senare slutade med att man fick upp Sture helt död. Pappa hade farit ner till sjön men kunde naturligtvis inget göra utan åkte hem till mamma igen, och dom fick sörja tillsammans och försöka hitta lite väg framåt. På min lott föll att gå ut och väcka lillebror Magnus för att berätta vad den hemska natten haft för sig medan han sovit gott. Nu är du min ende bror, försökte jag med, men kom sedan loss och kunde redogöra för vad som hänt. Han fattade nog inte med en gång, sömndrucken som han var. Frågan var om jag själv insåg vidden av det inträffade, så vi gick in.
Senare på dagen fick vi genom länsmans försorg höra Olles version av hur det gick till. Dom båda pojkarna hade i en rank kanadensare gett sig ut, kanske bara några hundra meter från land, för att fiska, och klockan var omkring midnatt, men natten var ljus och fin eftersom det rådde midsommartid. På något vis välte båten, kanske för att någon, eller båda, hade rest sig upp, Olle mindes inte säkert. Både Olle och Sture hamnade i alla fall i vattnet, vilket inte borde ha varit så farligt. Att vända kanadensaren rätt och ta sig upp i den igen var dock omöjligt, och Sture kände sig osäker på om han vågade simma in till land. Olle erbjöd sig då att simma dit och försöka skaffa en annan båt och komma ut med till Stures undsättning. Under tiden skulle Sture bara hålla sig fast i den uppochnervända kanadensaren.
När Olle kom in till land och kravlat sig upp ur sjön vände han sig om mot Sture för att vinka men såg endast hur Sture utan att säga något bara släpper taget och glider ner i sjöns djup. Olle blir helvild och lyckas snabbt få loss en fastkedjad roddbåt och ror snabbast möjligt ut till den havererade båten och dyker genast i vattnet för att försöka få fatt i Sture, och lyckas också, men orkar inte fullfölja med att få upp den livlösa kroppen i vare sig båten eller upp på land.

Sture hade sparkat av sig stövlarna, men varför han ändå följde dom till botten har vi aldrig förstått. Ej heller hans sista tankar.

Livet måste ju ändå på något sätt gå vidare för oss som hade det i behåll och många praktiska bestyr tvingade tankarna att lämna sorgen då och då. Ganska snart kom begravningen till stånd vid Hovsta kyrka, och den kom att ske på det gamla viset med riktig jordbegravning, alltså att efter akten i kyrkan bars kistan ut och vi följde dess väg ända fram till nedsänkningen i graven. Där vi fick höra pastor Ljunggren läsa; "av jord är du kommen och jord ska du åter varda", medan han hällde några skedar sand över kistan. Sedan grät vi.
Efter det tittade vi på kransarna, och den jag minns var ifrån Jahrls mekaniska verkstad.

 

Detta var lite rapsodiska minnesbilder av min bror Sture.
Han blev bara 15 år, men minnet lever ännu efter 55 år,
tack vare att han väl fyllde sin plats som min storebror.

Göran Håkansson 1 mars 2007


Sture i mars 1951

 

- tillbaka -

- till startsidan -

Copyright Göran Håkansson 2007