Motorcykeln

är ett bra redskap för lite spektakulär uppvisning av ett blossande ungdomsego. För att inte tala om hur det blir när ungdomen är över och man ska försöka vara densamme, som om inget hänt. Men det funkar bra det också, om än att den vildaste äventyrligheten övergått i insikten om att man kanske ändå inte är helt odödlig. Men inget hindrar ju att det fortfarande ser så ut - med en större motorcykel
än man nånsin hade råd med, då när allt var i begynnelsen.
Nog har motorcykeln hjälpt många till ett betydligt rikare liv än eljest.
Och för det är vi den tacksamhet skyldig.

HåG september 2012

 

 
Fara Motorcykel Motorcykelfara       

Det är med MC-åkning lite som så, att man jobbar och leker med naturkrafterna, för att man måste, till skillnad från bilarna som hela tiden våldför sig på dem med sitt fula krängande i svängarna och ändrande av rådande temperaturer, vindar och klimat.
Men - tycker jag - man far inte omkring på en motorcykel för att det är det bekvämaste och säkraste sättet att ta sig från punkt A till B. Utan för att det är det sinnligaste och roligaste. Och det är roligt för att man känner sig vara ett med naturen och dess krafter – och för att det är farligt, men att man behärskar det.
Tar man bort hela faran med att åka motorcykel undrar jag vad som blir kvar, annat än blåsigheten, vätan och kylan - och obekvämheten.
Så mycket över till lust, häftighet och mandom blir det väl inte.

HåG juli 2006

 

 - tillbaka -

-

 

 

Urskinnknutten
på sin Matchless 500 cc enstöt
runt 40/50-talet

 

Skinnknutten och Spättan
åker Japanskt
runt 70/80-talet


- till mcminnen - en reducerad återblick -

 

 - tillbaka -


Skinnknutten

Han har sin motorcykel och bara den.
Den riktiga skinnknutten har definitivt ingen bil. Om så ändå är, blir han på sin höjd bara en motorcyklist, lite då och då.
Han mekar allt på sin kära hoj själv och låter det gärna synas via oljefläckar på klädsel och händer.
Klädseln i övrigt är en rikt vadderad skinnpaj, jeans och/eller skinnbyxor, en snusnäsduk om halsen, grova kängor/stövlar och handskar av varierande utförande. Dessutom, som en eftergift åt det nödvändiga, en störtkruka till huvudet.
Hans gång när han lämnar motorcykeln är lite struttig för att markera sin märkvärdighet.
Hans eventuella cigarett i mungipan har ingen som helst betydelse, eftersom han ändå förväntas köra ihjäl sig i god tid innan lungcancern hunnit ta sig an honom.

Han fikar mycket – skinnknutten. Av flera skäl, dock inte alltid för att det smakar gott, utan för att det alltid värmer gott efter långa och frusna etapper mellan fikaställena.
Ett annat minst lika viktigt skäl är att det är då han får tillfälle att lyfta sitt ego, medan han berättande, för alla andra lyssnande knuttar och spättor, får bre ut sig om sina senaste bravader under åkturen dit.
I bästa fall kan det bli så framgångsrikt att en spätta byter den enes bönpall mot hans…
Han mår gott – knutten, när åtskilliga bakelser bytt plats från kakmontern till hans mage, och rester njutningsfullt kan slickas av från mustaschen alltmedan värmen fördelar ut sig under skinnpajen. Någon spättas förstulna blick kan därvid också vara behjälplig.

Skinnknuttens passion, utöver själva motorcykeln, är att köra den med minsta möjliga marginaler till vad naturkrafterna kan tillåta. Det är då han njuter sin belöning; när han ser att hela vägbanan går åt vid utgången av böjarna och grässtrån och blommor niger i ren hänförelse över framfarten. Då ler han i sin exalterade livsfas. Om inte, så gick det inte, och herr Cancer kan stå där med sin långa näsa.

 

HåG 25/7 2008

 Skinnknutten med spättan på sin Triumph Bonneville 1959
Skinnknutten och Spättan från sena 50-talet åkande Triumph Bonneville 650

 - tillbaka -

SMC avlövade Skinnknutten

eller

SMC svalde skinnknutten och ut kom en motorcyklist…

Hur var det nu – var vi så farliga, som vi såg ut och framför allt lät. Det nya med skinnknutten var att han både syntes och hördes vida omkring. Det var liksom hela vitsen med arrangemanget, om man säjer så. Skinnknutten sökte alltid upp platser centralt i staden där det gick bra att samlas och hålla uppvisningar i ett rebelliskt och tufft yttre. Dit drogs raskt även tjejerna som genom att hänga på sej en skinnpaj blev spättor. Jeansen skulle sitta så tajt på benen att dom fick sys ihop nertill efter att ha dragits på! Värre var det inte – ett uppkäftigt yttre som dolde en vanlig hygglig och ungdomsosäker människa. Annat var det ute på vägarna, då skulle man upp till bevis. Där gällde det att sätta skräck och respekt i dom stackars spättorna genom att köra så mycket det gick och helst lite till. Särskilt effektfullt var det om man kunde åstadkomma världens gnistregn genom böjarna när fotpinnarna släpade mot backen. Helst skulle hela vägbanan behövas, ända ut till gränsen där vildmarken tog vid. Farten var fri och utnyttjades efter vad dom engelska knarrarna förmådde. Vilket aldrig var nog. Jag menar, vem är nöjd med 170 när mätaren är graderad till 240. Vi gjorde vad vi kunde för att komma närmare den hägrande siffran genom att rensa upp i ljuddämparna, vilket fick till följd att det i alla fall lät fortare…
Framme vid fiket i nästa stad skulle det struttas runt lite för att se vems ego som vuxit mest sen sist, alltmedan spättorn skulle verka oberörda och nojsa med sitt.
Särskilt roligt var det om man lyckats reta snuten efter vägen och fått stå och käfta en stund. Man behövde ju en motståndare som kunde bekräfta att man kört för fort och vårdslöst samtidigt som man bullrat alldeles för mycket. Fortkörningen som sådan gick aldrig att bevisa och böterna för buller var bara att ta - som en trofé för knuttesjälen.
Stoff till mycket snack gav det alltid upphov till, men jag har alltid undrat om tjejerna egentligen tyckte att vi var barnsliga och löjliga. Frågade emellertid aldrig…
Det var så det var. Vi var aldrig några busar som gav oss på allmänheten för att slåss eller stjäla, utan vi var nöjda med att bara verka vara sådana. Men allra nöjdast var vi med att njuta av fartens farliga tjusning - samt av spättornas överseende famntag.

Sedan, i början av 60-talet, gick det utför och snacket om att bilda en riksorganisation som skulle organisera hela verksamheten tog fart. Jag anade oråd redan då. Varför organisera något som funkade utmärkt ändå. Skulle vi bli städade och fångas upp i mer samhällstilvända former – men herregud, det var ju just det hela knutteverksamheten gick ut på – att vara samhällsfrånvända, egotrippade och fria att möta utmaningarna i 170, kanske 180. Hålla kontakten med andra kunde vi ändå genom att helt enklet åka dit, i full fart, och snacka och umgås. Kanske planera en större träff efterhand. Telefonen var faktiskt uppfunnen redan då, så det var inte så svårt att göra upp om vad som behövdes. Jurkka höll ordning och hade alla viktiga namnen antecknade. Ungefär i det läget kulminerade hela skinnknutteriet för att efterhand ganska snabbt klinga av i sitt gamla skick. SMC hade tillkommit 1963 och det var nya tider på gång. Tider när allt skulle organiseras och inlemmas i ordnade former med stadgar och möten på riksnivå, gubevars. Allt för att jönsa efter hur samhället i övrigt såg ut. Uppsalaakademiker hade tagit över med en blivande rättsprofessor inom klanen. Myndigheter, trafikverk och poliser skulle strykas medhårs - precis rakt motsatt dom gamla skinnknuttarnas inställning. Och SMC i vardande fattade aldrig någonsin vad det hela egentligen handlade om. Men så har inte heller SMC sina rötter i det gamla skinnknutteriet utan snarare i lite "finare" kretsar.
På så vis kom den riktiga skinnknutten att dö ut i början på 60-talet, men hans renommé lever kvar och många är de som fortfarande vill åtnjuta lite av hans forna glans i sina smått patetiska manövrer. Man åker omkring och försöker likna något som man aldrig kan bli - en sann skinnknutte.
Men förhoppningsvis har dom i alla fall roligt i sin aningslöshet. En sak är dock gemensam – både den gamla knutten och den nya kan med visst fog kallas Motorcyklist. Där finns alltså länken som förenar, vilket är vackert så.

2011-05-20
Göran Håkansson


 - tillbaka -

 


 - tillbaka -

Copyright = upphovsrätt = litterär och konstnärlig äganderätt - Skyddad av Svea rikes lag.

för övrigt anser jag att bilarna är ivägen
i trafiken

Göran Håkansson Copyright Håkansson Göran