FORD ANGLIA

Vad var det för fel på den bilen? Egentligen inga fel alls. Den hade allt som behövdes för att bekvämt och snabbt förflytta fyra personer med måttligt med bagage långt bortom vart man eljest gittat gå. Kanske för att få se lite nya vyer eller för att hälsa på såna kära som annars bleve utan påhälsning.
Det var en praktisk och lättförståelig bil med relativt enkel teknik i sin byggnad, men allt fanns där för att vara just en bil. Och alla med lite intresse av att förstå hur den fungerade i alla detaljer kunde snabbt få en överblick över hur. Och detta gjorde att eventuellt uppkomna anomalier i dess gång lätt kunde lokaliseras och åtgärdas med enkla handverktyg. Ofta utan att det ens kostade ett öre.
Så frågan är; varför dög den inte? Varför satte man igång att konstruera nya modeller, som oftast var mer komplicerade, utan att dom för den skull kunde något utöver vad Anglian kunde. Och så har det fortsatt, vilket gjort att dagens bilar blivit så invecklade att ingen längre förstår sej på hur det går till, och att meka med något själv inskränker sej till att byta mellan sommar- och vinterhjul, och vice versa. Inte ens bilverkstäderna förstår längre hur allt på bilen fungerar, eller inte. Man kan gubevars diagnostisera via en apparat och sedan byta någon mystisk helveteslåda full med totalt obegriplig elektronik. I bästa fall går bilen sedan ett tag igen, men till priset av en utfattig och ledsen bilägare.
Men felet är egentligen att människan aldrig är nöjd, annat än tillfälligt. Jag menar, om vi tänker oss en sittande människa på huggkubben sin, som känner sej missbelåten med utsikten, med omständigheterna, och slås av tanken – jag köper en bil så jag kan komma någon vart och få se något annat, i alla fall. Sagt och gjort; han går och köper en bil, en Ford Anglia av 1949 års modell, och åker sedan till Kumla, men först efter att ha placerat kärringen på stolen bredvid och den antagligen gemensamma ungen i soffan baktill i bilens kupéutrymme. Det surrar på rart och förtroendeingivande från motorn framför de åkande, och det skumpar på så bra att man snart sitter bänkade på Sveas sockerbageri, eftersom missbelåtenheten med mättnadstillståndet blivit dem övermäktigt. Snart som man sitter där och tuggar, samt försöker få barnet att skrika och gasta måttligare eller helst inte alls, blir man ändå missnöjd och tänker sej att en fortsatt biltur ska avhjälpa. Jodå, en stund förflyter och det rullar på fint med behagliga utsikter som matas in i synfältet vartefter kilometrarna avverkas. Dock står det inte på förrän kärringen vill hem igen, missbelåten med det monotona surrandet och det oroliga landskapet som aldrig ville vara stilla, och njutbart. Så efter en del grejande med bromsar, ratt och växelspak var man på väg i totalt motsatt riktning med en belåten kärring och en missbelåten gubbe, samt en ointresserad unge, vad sådant anbelangar.
Den missbelåtne gubben återgår efter hemkomsten till sitt filosoferande på huggkubben, sin. Kärringen och ungen försvann in i huset, skänkandes ett visst lugn åt han som avstod. Och han får tid och ro att eftertänksamt begrunda den obevekliga komiken i det faktum att missbelåtenhet åtgärdas till belåtenhet som med viss ironisk elegans snart nog övergår i ny missbelåtenhet.
Jaha, tänker han och skådar bort mot bilen – Anglian. Den var det inget fel på.
Därefter kom han att tänka på katten sin, Misserabel. Henne är det heller inga fel på och hon är nöjd med det, spinnsamt meddelat genom sin gosiga och lugna dåsighet, nästan jämt. Hon behöver inte ens en Anglia för det.
Nöjdheten sitter alltså inte i om man har bil, inte ens av senaste modellen, utan i inställningen – inte av bilen utan av sej själv.
Och frågan återkommer; vad var det för fel på Ford Anglian, egentligen? - Jo, att den bara behövdes för att få sin herre att förstå att den alls inte behövdes, trots sitt rara spinnande. Egentligen.

HåG 10 januari 2013

- tillbaka -