En biodlares död - en liten betraktelse - som den förtjänar  

Var ute och gick med väninnan Lisa då jag plötsligt snubblade över en utlagd boklåda, vilket kanske inte var så konstigt eftersom det pågick marknad i Pålsboda, och det fanns mycket annat att blicka på. Ögonen föll därvid på en bok som hette "En biodlares död" och den hann precis att fånga mitt intresse innan jag raklång låg och funderade över varför, medan Lisa skällde på mej. Antagligen för min drumlighet. När jag så reste mej igen tog jag med boken upp och undrade varför just en biodlare, när den höll på att ta död på mej också, och jag är minsann ingen biodlare. Boken hade ett vackert gult omslag med två tydliga bin just innan i varje fall den ena tänkt sej en stimulerande kopulation - tänkte jag. Ett farbrorsnamn i rött var också tryckt på framsidan utan att det framgick varför. Kanske själva biodlaren hette så medan han levde. Lars Gustafsson stod det. Intill hade någon skrivit 5:- med blyerts och jag gissade att det var priset som den slarvige bokhandlaren ville ha för den. Så jag frågade - är den bra, boken? Nja, sa han den har gulnat över sidorna ganska så betänkligt sedan den var ny 1996. Jaha, kalkylerade jag, fem spänn, det är ungefär som en kall pilsner. Kanske den är så bra att läsa att jag glömmer borta att dricka sådana, medan jag läser - och då har jag ju fått läsa boken gratis, ja kanske rentav tjänat en slant, fortsatte jag mitt kalkylerande. Måhända lever jag längre på kuppen och inte behöver möta samma öde som biodlaren så tidigt, som eljest. Jag tar’t - sa jag, och slängde upp en femma i näven på knodden.

"En biodlares död" visade sej vara en roman med förvånansvärt stora bokstäver och Lars Gustafsson var författaren, men vem är det egentligen. Wikipedia fick kontaktas för bringa lite ordning på kunskaperna om ett så alldagligt vedhuggarnamn. Det visade sej att Lars är en svensk författare, filosof och poet i en och samma person, samt att han är född i Västerås 1936. Mellan 1982 0ch 2006 verkade han som professor borta i Austin i Texas, USA. Hade jag vetat det hade jag köpt boken utan några överväganden i övrigt.
Wikipedia meddelar också att boken ingår i en svit som kallas "Sprickorna i muren" och som "kan sägas spegla alternativa liv för författaren själv". Jaha, tänker jag, på vilket sätt är en biodlares död ett liv?
Men åter till bokstäverna som är så stora att man i hastigheten kan ta dom för att vara ämnade åt små barn eller deras motsats, åldringarna. Som exempel kan nämnas att i Lars bok är versalerna 2,9 mm höga mot 2,1 mm i en ordinär och medioker pocketbok. Jag kollade med ett fint skjutmått för att verifiera riktigheten i avgett påstående. Dessutom är trycket fett vilket gör läsningen rent tekniskt till en enkel match.

"En biodlares död" är en livfull roman om döden, som närmar sej brutalt sida för sida. Man får följa en redan halvdöd pensionerad folkskollärare och biodlare som via några efterlämnade anteckningsböcker kommer vida till tals. Det hela är luftigt, humoristiskt och elegant framställt, men saknar för den skull inte många filosofiska funderingar och spetsfundigheter om både livet och döden. Inte minst miljöskildringarna från ett svunnet Västmanland med inblick i gammal handelsbod och gengasdriven bil är intressanta och tankeväckande. Ibland blir det mera Gustafsson än stackars biodlare över texten, som när han skriver; "Paradiset måste bestå i att en smärta upphör. Men det betyder ju att så länge vi inte har några smärtor lever vi i Paradiset! Och vi märker det inte". På ett annat ställe står det "…ständiga påminnelsen om att ensamheten är en omöjlighet, att något sådant som en ensam människa inte kan finnas. Att ordet ’jag’ är språkets meningslösaste ord. Den tomma punkten i språket. (Så som en mittpunkt alltid måste vara tom)". Ack ja, vad mycken förnumstighet som tilltros en döende biodlare i Gustafssonsk tappning. Ett annat citat: "Hela vintern led jag av smärtor. Nu lider jag precis lika mycket av rädslan för smärtan." Kanske mera biodlare än Gustafsson, men dom två identiteterna ska nog mera ses som två varianter av en och samma tafatta människa. Inför livet är vi alla oförstående och inför döden är vi så fumliga med begreppen att de egentligen blir ointressanta. Då är följande citat bättre: "Den genanta likheten mellan smärta och lusten. Båda erövrar hela uppmärksamhetsfältet, man ser ingenting annat än den, den är som en älskad kvinna". Ibland träffar han så rätt - herr Gustafsson, att den lilla boken blivit läsvärd och bättre än det mesta som skrivits.

Men nog blev jag lite besviken över att det inte var alla bina som tog kål på karl'n, som jag trodde, efter att ha sett rubriken på boken. Men nöjsamt ändå  att något skrivits som kastar lite tankfullt ljus över trivialiteten.

Sommaren 2011  /  HåG

                 - tillbaka -