Den sjungande busken

Bäst som jag fortskred långsamt genom den tillhandahållna blåklara vinterdagen med sina 12.8 kallgrader hajade jag till; en rikt svartgrenad buske verkade smågnola och kvittert sjunga för sej själv där i solgasset. Varför inte tyckte jag. Sådant beteende kan tyda på en viss kreativitet inom buskvärlden i alla fall, kanske.
Kom lite närmare utan att se hur det egentligen gick till. Busken var tät med många grenar åt alla håll, och jag tänkte; är det det den spelar med. Den luringen.
Men så anslöt jag till buskens omedelbara närhet och fick se några små brungråa suddar här och där inne i den, och då blev det klart hur det gick till med dess sällsporda utlåtanden.
Det var egentligen en skock gråsparvar som satt och sjöng och kvittrade för varandra djupt inne i busken, och den verkade helt nöjd med det.
Den sa inget i varje fall, som jag tyckte. Och solen gassade vidare.

HåG   21 februari 2010

- tillbaka -

tillägnas min gamla mamma som skulle blivit 100 år denna dag - om hon orkat