Halsont

Det började bulta och ringa på dörren och när jag öppnat så står där en av hemtjänsttjejerna med andan i halsen och en hund i näven, via ett koppel. Det var hon den snygga som inte längre hade vare sej hund eller karl, som tidigare. Vi har språkats vid lite då och då när våra vägar korsats, eller när hon suttit och solat på bänken utanför, och jag roats av hennes underfundiga kommentarer, och leenden.
Men nu frågade hon om jag kunde vakta medhavda hunden tills vidare, kanske till strax efter tre eller också till strax efter nio, på kvällen.
Visst sa jag, men är det inte Monikas hund – vad har hänt? Hon är omhänder- tagen tills vidare, och mera kunde jag inte få veta, nu.
Så blev jag sittandes med en ung Pitt bullterrier, en tik. Och vi började bekanta oss närmare, hon fick vatten t ex och vänliga klappar, som hon på ett godmodigt sätt tillägnade sej. Så ringer telefonen och jag han knappt få tag i luren förrän Hanna frågar om jag kan ta Molle ett tag. Jo, men jag har redan en hund här – Monikas tik. Men dom har redan hälsat på varann tidigare och det var inga problem, sa luren. Så några korta minuter senare var Molle här, också.
Efter lite inledande ståhej lugnade jyckarna ner sej, ja särskilt sen jag börjat antyda något om märgben fick Molle helt annat intresse, så kastrat han är.
Pit-bullen hängde på, väl anande att något gott kunde komma ut ur frysen. Dom fick varsitt ben och Molle med tillsägelsen att han skulle stanna i köket med sitt. Pit-bullen följde med mej in i rummet där jag slog mej ner på en stol för att ha god överblick över fortsättningen. Allt gick bra och båda hundarna kämpade ivrigt med sina märgben, och sörplade.
Så jag lutade mej, lite, mot Pit-bullen och frågade - smakar det bra? Och jävlar. Hon blängde lite först på mej, snett, och sedan plötsligt kastar hon sej rätt upp i luften och hugger mej i halsen. Molle i köket river igång vad han har och rusar till med ett illvrålande morrläte – och hugger Pit-bullen rätt över halsen, där han kom åt. Han ruskar tiken utan att hon släpper och Molle vitögnar sej till ett ursinne, tar i, och biter ihop tills ett krasande läte får Pit-bullen att slappna av och släppa greppet, död.
Molle blir helt ifrån sej och vet inte hur han ska göra, nu – han springer runt, han slickar mej om halsen och sedan bort mot ytterdörren, som han sparkar upp, och far sedan runt i trapphallen och ylar, oväsnandes. Ut kommer ett par grannar, varav en, flicka. Hon anar genast oråd och följer efter Molle in, ser vad som hänt och skriker – ring ambulans och polis. Själv får jag fram – det var inte Molle som bet, mej. Ring Hanna, mobilen ligger där – hann jag med innan jag föll bort, ifrån. 
Sedan dunklar jag fram lite av och till och uppfattar att det är flickan som nu dirigerar föreställningen. Jag följer med i ambulansen – någon kan behöva hålla honom i handen när han kvicknar till, sedan. Hör jag henne säja innan sirenerna vrålar ut sitt budskap, övertygande.
Härnäst vaknar jag till, febrig och omtöcknad, känner på halsen, svettig. Den är fortfarande lite tjock och pratar hest, som om den vore stungen av något. Kanske av drömmen om en resolut liten flicka att hålla i, handen.

HåG 2012-11-28

- tillbaka -