En gladlynt man

Han hade ett litet bröd som dock var stort och gott nog att mätta flera tusen man med, sånt blir man glad av, minsann.
Därefter gick han på vattnet för att hänföra alla kompisarna som satt i båtarna och inte kunde. Vart han skulle är dock inte ihågkommet, men själva gången gladde, gunås.
För att roa sej ytterligare väckte han till liv igen tre personer som dött, minst. Vad dom insomnade tyckte om att bli väckta togs ingen hänsyn till – och liklukten hur blev det med den… 
En annan gubbe hade fått örat sitt avskuret för att han varit dum, men det sattes tillbaka igen med ordinarie funktioner intakta - när han ändå höll på, så att säga.
Icke att han och kompisarna avhöll sej från att festa. Man dukade ett långbord där alla märkligt nog satt på samma långsida, men det var för att samtidigt som man bälgade i sig av vinet och fyllnade till efterhand, skulle en konterfejare måla och avporträttera hela fylleslaget.
Som vanligt är, så i en skara på 12-13 personer är det alltid någon som har dåligt ölsinne och ska skämma ut sej. Så ock denna gång, vilket fick till följd att snuten kom och röjde runt tills man fick fatt i våran man, anstiftaren och babblaren. Nu var han inte glad längre, särskilt inte sedan han omsider dömts till att bära sitt kors. Slit och släp.
Sedan blev han riktigt ledsen när han spikades fast på korset han släpat på. Det gjorde ju ont!  Men han blev efterhand glad åt att man inte hade spikat i hans huvud, i alla fall.
Han hoade och ropade åt alla att komma och se och begrunda. Där kom dom alla, fattiga syndare, kärringar, barn och folk av olika schatteringar, nyfikna.
Sedan blev det mörkt och han var i stort sett död nu medan vänliga själar drog ut spikarna för att därefter forsla honom bort till ett stenkummel där han lämnades åt sitt öde. Där låg han, kanske inte så glad precis, vilket man kan förstå, men han fick vara ifred, åtminstone.
Efter tre dagar kvicknade han till på nytt och gick sedan omkring och snackade med sina kompisar och sin gråtande morsa i fyrtio dagar innan han fått nog och gick upp på ett berg och där begagnade sina utförsgåvor till att fara upp till himmelen, likt en grann och spektakulär valborgsraket. Väl där satte han sej på en molntuss och var alldeles gladlynt igen, och nykter, minsann.
Omsider seglade han vidare - in i evigheten och försvann, dock lämnande ett visst sug efter sej.

Och folket trodde inte sina ögon – men trodde, det gjorde man, ja ända in i våra dagar...

Och hans namn var Jösses.

HåG 2 maj 2014

- tillbaka -