Karlsson

Hon lämnade stadens lilla Marina fotväxlande sig framåt med den livliga Huttlabäckens förbryllande förlopp som sällskap tills den tröttnade och rann åt ett annat håll än hon sett ut åt sig med sina ögon som bar kvällsdimmans förföriska silverlyster något som också kajorna som pladdrande satt en bit bort i tillvaron upptäckt då dom med sina likaledes silverlystrade ögon såg henne där hon gick och gick utan att någonsin lyfta vilket gav upphov till ett förnyat och förvirrat tjattrande om varför hon inte flög när dom i hennes ögon såg sin like, men hennes flykt var av ett annat slag.   Hon var Karlsson.

HåG 15 april 2008

 

- tillbaka -

 copyright Göran Håkansson 2008