Essä utan Moral

Man måste först ha klart för sig vad människan egentligen är; en sorts orimlig existens kommen ur världsalltets tillfälligtvisa anhopning av sina atomära beståndsdelar i fenomenet jorden, som till råga på allt, hamnat med exakt rätt avstånd till solen för att utvecklingsbart liv med naturnödvändighet måste uppstå. Alltså, människan är en naturnödvändighet på grund av materiens tillfälliga belägenhet. Inte mer och inte mindre.
Redan det allra första livet som uppstod måste ha haft en "lust" och potential att föröka sig för att det skulle fortsätta. När livet väl kommit igång har det bara fortsatt att föröka sig och efterhand kommit att utvecklas i en kollosal mångfald, där den livsformen som varit bäst anpassad till omgivningen, bestämt dagordningen.
Man kan se det som att allt levande sedan begynnelsen hänger ihop i en enda lång sammanhängande utvecklingskedja, men som ruttnar i ena änden och lever i andra.
Någonstans på den vägen har människan uppstått och på sin senaste tid fått ett något så när utvecklat medvetande om sin egen existens, i sammanhanget. Dock att det ännu i denna tid släpar kvar mycket rester från ett tidigare skede av vår framväxthistoria.
Som till exempel detta att så gott som alla människor tror, eller tror sig veta, att vi har en själ, som skulle utgöra något sorts tämligen fristående bihang till den biologiska kroppen.
Allt vi gör och tycker och tänker hämtar sin legitimitet i en sådan föreställningsvärld. Vilket får den bisarra konsekvensen att vi går omkring och tror att vi kan vara döda. Alltså att någon sorts existens skulle kunna fortsätta sedan biologidelen ruttnat.
Om nu allt levande hänger ihop genom den långa utvecklingskedjan är min enkla fundering; när började den allt mer komplicerade livsutvecklingen begåvas med en själ? Och hur kan det finnas så många själar när det strängt taget bara finns ett liv?
Eller, hade redan dom första fristående livsformerna sin egen miniatyrsjäl som efterhand utvecklats parallellt med sina värdar, kan man undra.

Nä, det finns ett friskare angreppssätt, och det är att se hela själsproblematiken som ett utslag av att människan i princip är en vansinnig företeelse, som hittar på dom stolligast tänkbara förklaringar till sina tillkortakommanden när tillvaron ska försöka förstås. Lägg därtill föreställningen om en ondska, som ett slags väsen, som gör sina nedslag här och där, och det växer fram en bild av människan som en helt verklighetsfrämmande varelse.
När allt kunde vara så enkelt som; äta, sova och knulla runt lite i omgivningarna… Tills det egna livet upphör för att det inte kan längre. Märk, att jag skriver inte att man dör, det är nämligen inget som man gör, utan man upphör bara en vacker dag. Finito.

Man skulle kunna säga att livet har tre delar som kan beskrivas med fyra;

kommer till, tar för sig, avstår, upphör

Där är ju delen "avstår" den intressantaste, medan delen "kommer till" måhända rymmer den angenämaste verkställigheten…
Avstå, är ju vad all religion, miljörörelse och moral handlar om – egentligen. Ett beteende som vi ska lockas till genom utsikter om belöning senare i livet, eller rent av hinsides – en sida som, enligt all logik, dessutom synes vara uppdiktad.
God moral kännetecknas sällan, eller kanske aldrig, av att den är genomtänkt och utstuderad utan vi bara vet och känner vad som är det rätta. Det rätta för vad? För att sådana som vi över huvud taget kan finnas till. Mekanismerna har utvecklats under organismernas kamp för att ta sig fram genom eoner av förändring. I lite primitivare varelser än människan, som hämningar mot sådant som annars skulle skada fortlevnaden. I människan, med sin smått medvetna konstitution, som hämningar och lite överlagrat det, en känsla av moral. Värre eller bättre än så är det inte.
Sedan spelar det ingen roll hur mycket filosofer problematiserar frågan, det enda som åstadkoms med det, är att den ena filosofen tillfälligtvis gör sig lite grannare än den andre. Så länge man antar och utgår från själar, gud, fan och hans moster blir allt annat man kommer fram till med nödvändighet fel. Ju mer man bygger på den felaktiga utgångspunkten desto tokigare och onödigare blir det. Ja, rent av farligare. Iaktta muhammedanismen, som exempel.

Det finns ingen plan eller utstakad färdriktning för livet utan det tar sina uttryck och riktningar vartåt det ges en möjlighet, allteftersom det trycker på bakifrån. Vi gäckas att tro att det finns en plan, eller i varje fall en mening, med den biologiska framfarten över jorden, när det i själva verket är tillvarons medel för att hamna just där den är. Alltså, tron på att det finns en mening har varit ett framgångsrikt recept som lett till att den mänskliga delen av livet kunnat expandera till dagens groteska dimensioner. Möjligheten fanns och då uppfylldes den. Förmodligen är dagens resultat oundvikligt i det stora hela. Alldeles oavsett vad vi människor går omkring och filosoferar över. Sådant beteende är bara ett medel…

Man sprattlar när herren rycker i trådarna.

HåG i mars 2007

- tillbaka -

Copyright bild och text Göran Håkansson 2007