Om hur allt kan spåra ur när man reser med tåg.

Det var en vacker sommardag mot slutet av juni när jag fick för mej att företa en resa till Motala för att där njuta av Motormuseet och utsikten över den kalla Vättern under inmundigande av varmt kaffe med allehanda gott dopp.
Glad i hågen äntrade jag tåget, efter att först ha frågat konduktörsfruntimret om det passade sej att betala resan med bankkort, med avgångstid 10.45. Jodå.
När vi åkt en stund och passerat en oerhörd massa träd som stod i skogarna utefter resvägen dök konduktörskan upp och utbrast - nya resande – jo man tackar, tänkte jag, det var länge sen det. Men så anade jag vad hon var ute efter – biljetten förstås. Ja, jag skulle ju till Motala, sa jag, och räckte fram bankkortet för betalningen. Jaha, sa hon och efter en stund – och så vill jag se legitimationen. Nähä, sa jag – man ska inte behöva visa leg för att resa med tåg inom Sverige. Har aldrig nånsin behövts förr, la jag till. Ja om du vägrar så ringer jag polisen i Motala och det blir dryga böter, sa människan under ett krampaktigt snörpande med hela ansiktet. Jaha, gör vad du måste, sa jag och drog åt mej bankkortet igen. Jag åkte med samma Tågkompaniet till Örebro för en vecka sedan och betalade med samma bankkort utan att det ens blev tal om legitimation, sa jag. Men då hade tanten redan dragit en bit vidare i vagnen och meningen kanske klingade ohörd. Av henne. Efter några mil med ännu flera träd som på sina ställen släpade sina grenar mot tågets yttersidor var hon tillbaka igen och sa att jag måste gå av vid den dörren medan hon gestikulerade och pekade på en av dörrarna, för där tar polisen emot. Jag svarade inte eftersom hon uppenbarligen inte var värd ett prat över huvud taget.
Efter ytterligare någon mil hade landskapet övergått till åker och äng för att strax därefter anta skepnaden av stad med stenkåkar och poliser. Tåget bromsade in och stannade medan konduktörskan likt en fångtransportör med fältherreuppsyn pekad mot samma dörr som tidigare. Jag övervägde om jag skulle skita i henne och gå av genom en annan dörr bara för att retas, men det fick stanna vid denna obstinata men roande tanke.
Så jag gick av genom anbefalld dörr och hamnade nära nog rätt i famnen på tre poliser med full beväpning med pistoler, dator och allt. Hade det bara varit en – den kvinnliga med datorn, hade det väl varit okej eftersom hon var ganska så snygg bakom allt bjäfs som hon var belamrad med. Hur sedan ordväxlingen, höll på att säja slagväxlingen, föll sej försvann med upprördheten över kaxigt och provocerande uppträdande av polismakten. Efter dessa inledande manövrer fick jag i alla fall framsagt att jag aldrig vägrat att betala tågresan, bara att visa legitimation – det ska banne mej inte behövas heller när man reser inom landet, framhöll jag. Och fortsatte med att säja att jag har legitimation, och till och med pengar på mej att betala med, men att det aldrig kom på tal innan koduktörsfjantan började hota med polis. Såja, såja nu ska vi inte vara sån tyckte polisen och frågade om dom kunde få se mitt leg. Det kan jag väl inte neka polismakten under nuvarande omständligheter, sa jag och räckte över körkortet. Nu kom den snygga polismadammen till bruk i alla fall eftersom det var hon som var behängd med datorn. Efter en del petanden på den så var det tydligen inga större problem kvar, bortsett från att biljetten skulle betalas. Jag har aldrig nekat att betala för tågresan, upprepade jag, bara vägrat visa legitimation, och med det så slängde jag upp 150 kronor på bänken som jag satt mej på. Konduktörstanten fick därmed böja sej ner och fiska upp avgiften för att sedan mixtra fram en biljett och växelpengar på 32 kronor. Hon böjde sej ännu en gång och la pengarna bredvid mej på bänken eftersom jag aldrig bevärdigade henne med att lyfte handen för att ta emot dom.
Då var saken löst då tyckte polisen och sa – glöm inte växelpengarna på bänken. Jag tar inte i sånt som den kärringen hållit i, sa jag och reste mej upp och började knalla iväg medan poliserna skakade på huvudena och gick åt sitt håll. När dom väl försvunnit och tåget återgått gick jag och hämtade pengarna – man får väl inte vara dum också.
Och några böter var det aldrig tal om, men det kunde väl ha varit på sin plats att ha gett sådana till den dumma konduktörskossan, tyckte jag medan jag pallrade mej iväg över Motalas gator. 
Men nu var all lust till Motormuseum och Vätternvatten borta och jag sökte upp busstationen för att höra om det gick att åka buss hem till Hallsberg. Ja det gick, men först om två timmar och då fick jag i alla fall tid att förverkliga en av dagens planer, nämligen den att få lite varmt kaffe med allehanda gott dopp.

HåG 15 september 2011


- tillbaka -