Munspelet i skogen

Det gamla munspelet .

Satt med mitt medhavda kaffe och kastade blickarna lite runt omkring i omgivningarna. Satt inte illa precis då jag hade sittunderlägg åt röven och utsträckningsutrymme åt benen. Fikat smakade gott som det brukar göra när man innan ansträngt sig något vilket man måste för att hamna med sig själv och cykeln långt ut i fria naturen.
Bäst som jag sitter och sörplar av kaffet och låter en och annan kaka bli dess följeslagare, så hamnar ögonen på en stubbe en bit bort, ja dom sitter kvar men ser liksom dit ändå och får då syn på ett gammalt munspel som verkar kvarglömt för länge sedan då det ser illa gistet ut. Men som med det mesta så har det funnits bättre tider och då var säkert munspelet alldeles nytt och fint och kunde även låta så. Man kan ju tänka sig att han satt där på stubben och intonerade "Drömmen om Elin" så vackert att skogens alla mesar slutade att tåga runt i markerna med sina pip och locktoner för att istället stanna upp på sin kvist och förundras över hur det också kan låta.
Men varför blev munspelet kvar på stubben – vågar man tänka tanken att han lockat en liten Elin med ut i skogen för att lyssna till dom ljuva munspelstonerna och att hon hänförts, ja rent av förförts, till att kröna hans förslagenhet med framgång.
Det är en liten mjuk plätt, stor som ett par dubbelsängar rakt framför mej, som omgärdas på tre sidor av skylande granungar och vid fotänden blommar lite blåklockor ihop med några ensliga gula fibblor. Som gjort för amorösa utsvävningar i guds fria natur – blott att man får någon till det. Och det var väl det han fick, våran munspeleman, när han en i taget hängde upp hennes persedlar på granarnas villiga grenar, tills hon var lika naken och fri i naturen, som han gud, hade tänkt sig. Därpå bjöd han henne säkert sitt bästa, näst efter munspelandet, och mesarna i sin blygsel pep vidare längre in i skogen, möjligen också inspirerade att själva försöka sig på något liknande konststycke. Allt eftersom det pockar på.

Men varför blev munspelet kvar på stubben – ja, ja, det hade väl gjort sitt . . .

 

HåG mot hösten 2005
                                 Några av mesarna. Svartmes och Talltita

 

Copyright Göran Håkansson  Copyright

- tillbaka -