Å-minne från 40-talet                       

Av och till dyker frågan upp – vart tog min båt vägen. Ja, sjövägen eftersom det är just en båt det handlar om. Kanske var jag åtta år, eller tie, i varje fall så gammal att jag börjat upptäcka och förstå hur diken rinner ut i bäckar som mynnar ut i åar som efter hand flyter ut i sjöar som till slut tömmer sitt överflödsvatten till haven, på något sätt.
Lockelsen att tälja till en båt och sätta ut i den närbelägna Lutabäcken för att sedan tänka sej dess vidare öden ut i världen blev så stor att när jag sprang på ett avlagt och bortslängt dyngrepsskaft hos grannen, målare Karlsson, hade jag vad som behövdes för att börja tälja. Dynggrepen, hade för övrigt, tidigare använts till att mocka åt Karlssons julgris. Såna höll sig somliga med på den tiden, utan att nånsin vara mera bonde än så.
Efter att ha lånat en fogsvans ur faderskapets verktygsförråd satte jag igång, först med att såga ett stycke på längden och sedan på tvären två gånger med cirka 20 cm mellanrum. Sedan var stycket ingen dynggrep längre men väl en bra början till en liten båt. Min vassa kniv kom till pass när för och akter på båten skull avrundas och snyggas till. Ett täljande en stund medan drömmar om dess kommande öden formades till en fiktiv men högst närvarande verklighet. Rätt snart blev båtskrovet klart och skapligt fint och dugligt, men för att ge det hela lite andliga dimensioner också skulle en sjöman/rorsman skapas, som sittandes i aktern höll reda på skeppet och hela tiden styrde det rätt, mot vida havet, var tanken.
Härpå rotade och röjde jag vidare bland pappas saker och hittade rätt snart ett stycke millimetertjock mässingstråd, eller om det var koppar, som vad jag förstod inte skulle behöva rosta ens under kommande långa vattenvägsfärder. Pappas tänger och mojänger kom nu till pass när den blanka tråden skulle formas tills den såg ganska så precis ut som en riktig sjöman, från sidan.
Han, sjömannen, spikades sedan på plats i båtens akter där han sedan kunde sitta och ha full och fin uppsikt över kommande händelseutveckling.
På knubbiga ben sprang jag sedan ner till bäcken, strax hemmavid, och satte den lilla båten i det någorlunda stritt strömmande vattendraget. Den flöt, ja den flöt iväg så fint att jag springandes bredvid bäcken knappt hann med att se hur det gick efterhand, men vid passagen under vägbron över bäcken fick jag lov att hjälpa till en smula så att han, sjömannen, kom rätt bland stenar och forsande vatten. Sedan drog dom iväg i sån fart att jag lite snopen inte hann med utan stannad upp och kände nån sorts överväldigande sorg vartefter dom flöt iväg och till slut hamnade utom synhåll.
Men stor pojke nu, inte gråta.

Vad jag inte minns är om jag försåg båtskrovet med någon nedtyngande köl som skulle hålla båten på just rätt köl, under skiftande öden. Om inte, gick det säkert illa rätt snart och sjömannen torde ha dränkts, fast som han satt.

Men kanske, kanske gick allt bra och han seglar än i dessa dagar, vida berest på haven, och jag slutar aldrig att undra över vart i all sin dar han varit hela tiden, och är nu.

27 juli 2015
      HåG

 

 

- tillbaka -