Statlig oförskämdhet

Mycket ska man få höra innan öronen faller av. Något av det fånigaste, som hörts på länge, är ett slutbetänkande (hur man nu kan sluta att tänka egentligen – kanske något exklusivt för regeringsbyråkrater) från enmans-utredaren Lennart Grufberg – SOU 1999:62. Däri framgår att man tänkt sig att Motorcyklar och bilar ska beskattas lika – med 1000 kronor per år.

Detta förefaller för oss, som inte slutat att tänka, att vara djupt orättvist. Om man något lite tänker efter så märker man snart att Motorcyklar har två hjul mot bilens fyra. Alltså delar vi raskt dom 1000 kronorna på mitten och så återstår det 500 kronor. En Motorcykel väger ungefär en fjärdedel av vad en bil gör, således delar vi 500 kronor med fyra, och då blir det 125 kronor kvar. Dessa slantar delar vi på mitten igen, med hänvisning till att Motorcyklarna i stort sett bara är i gång under halva året. Nu är vi nere på nivån 62,50. Generösa och samhällstillvända, som vi Motorcyklister numera är, så rundar vi av det hela till 65 kronor jämnt.

Men det kliar i fingrarna – att införa ett kulturellt estetiskt värde i sammanhanget – Motorcyklarna är ju vida överlägsna bilarna som estetiska uppenbarelser i vår trafikmiljö, och det är helt gratis att titta på dem, vilket de flest också gör. Således synes det rimligt att införa en särskild kulturupplevelserabbat på skatten, och den kan efter en del tankemöda, sättas till 64 kronor per år. Nu återstår endast 1 krona vilket kan vara lagom åt staten, särskilt med tanke på dom svaga prestationerna i nämnda ärende.

Någon med matematisk begåvning kanske kan invända mot ovanstående sätt att räkna på. Men, vem bryr sig ?    Kan staten räkna så kan jag.

Eskilstuna den 9 juni 1999

HåG
                                       Mia
 

Copyright bild och text Göran Håkansson 1999

- tillbaka -