själva Tilda

Tilda

I det lilla samhälle där jag tillbragte min barndom hade vi en liten tandlös gumma som hette Tilda, och hon bodde i ett lite skumt pörte uppåt skogen. Hon var så gammal att alla tänkbara ekivoka eskapader för mycket länge sedan med all rimlighet borde vara överståndna. Emellertid var hon inte helt uttömd på skötets överraskande möjligheter.
Sålunda minns jag henne när hon linkade lilla landsvägen fram med sina starkt utåtvinklade kängor för att köpa sig lite mjölk, och någon deciliter avskummad grädde, av Konsum.
Det mest minnesvärda var dock att se när hon rätt som det var stannade upp, och med vaggande rörelser makade isär fötterna, innan hon lät pisset gå. Det rann en stund utefter benen och knäppkängorna innan hon begynte knalla vidare med sin lilla mjölkflaska, med grädden i sin särskilda avdelning ovantill.
Långt senare har jag förstått att det var alls inte ovanligt att gummorna kvittblev det som tryckte på, på slikt vis. Kanske acceptabelt om somrarna - men vintertid - med kängorna på...
Somligt i beteendemönstren kanske får anses ha bättrats en aning sedan förr.

Utöver denna sevärdhet fördrev vi busungar tiden med att spela Hartsfiol, detta billiga nöje, men inte för Tilda, utan för hallelujaknäpparna vid kapellet - möjligen för att Tilda inte hade så mycket fönster på sin enkla boning. Det var mörkt hos’na, och så klädde hon sig i svart vilket gjorde att hon knappt syntes i skumrasket, särskilt som hon var tandlös. Som sagt var.

HåG 20/4 2008

- tillbaka -

 Copyright